Krönika: Cecilia Gyllenhammar

”Inget smakar så bra som på stället där det växer!”

Det var en stenig backe, en bit skog utanför Stockholm, och alla sa mig att inte mycket kunde växa där. Men efter ett par säsonger och timmars slit var min trädgård riktigt omväxlande och rolig. Jag hade baxat flera tusen liter jord uppför souterrängen, burit 50-literspåsar med mina händer, slitit för att byta ut skuggande rhododendron, stönande grävt kring rötterna på förvuxna tujor. Istället planterade jag hasselört, lövträd och andra ljusare, mer vänliga växter. Nästan hela Karin Berglunds trädgårdsbok var till slut representerad! Boken var inte bara tummad, den var halvt uppäten. Den lilla trädgården var till slut alldeles pepprad med olika buskar, träd, och alla årstidens blommor.

5cecilia
I början av sommaren släpptes författaren och trädgårdsfantasten Cecilia Gyllenhammars senaste
roman ”Stäpplöperskan”. Hon debuterade 2004 med romanen ”En spricka i kristallen”.

Därefter kunde jag gå ett varv varje kväll och njuta av alla perenner och de nysatta fruktträden. Östra hörnet med sin bergsbambu och mormorsros: en sån där gammeldags rosa som doftar citrus och sött som bara riktiga rosor gör. I södra delen blommor hela säsongen: den vita pingstliljan Poetica, tulpaner, pioner och rudbeckior.

Jag var besatt, som trädgårdsmänniskor blir. Min familj fick hänga med bäst de ville. Jag kunde se barnens ansikten i köksfönstret, djupt försjunkna i de små händerna, följa mig med blicken när jag gick och påtade i ösregnet om hösten.

– Mamma, ska vi leka?

– Sen, nu är den bästa tiden för att plantera!

Att följa en plätt jord, odla, så och plantera, jordförbättra och rensa genom årstiderna är för mig så nära ett ”flow” man kan komma. Det där som musiker och andra konstnärer talar om. I trädgården är vi alla konstnärer och allt runtomkring blir mindre viktigt.

Jag HÖRDE när en växt behövde något, och när jag vattnade i skuggpartierna, eller delade backtimjan och andra kryddväxter, var det som att de tackade mig.

När barnen var små var jag lycklig ägare till en av Stockholms största praktmagnolior. Då den blommade före det mesta utom blåsippan, vallfärdade människor, både för oss kända och okända, att skåda miraklet. Redan i slutet av april, då allt fortfarande var nere i jorden och världen var extra dammig och brungrå kom de, rakt ur barken, före bladen, näckroslika vita blommor stora som manshänder med insprängt köttrosa. Ett bra år, utan nattfrost, kunde det fem meter höga trädet fyllas av dessa enorma blommor i tusental. Det var som en saga ett par korta veckor innan allt annat kom. Efter det är jag bortskämd, har svårt att se skönheten i en stretande forsythia.

I Grekland, dit jag reser ofta om somrarna, flödar blommandet långt före våra blåsippor visar sina ansikten.  Där är tusenskönor, liksom det mesta, dubbelt så stora. Där finns citroner, apelsiner, nötter och mandlar. En persika plockad direkt från ett träd smakar som gudarnas mat. Saftigheten, sötman och köttets mörkt gula och klart röda färg – inget smakar så bra som på stället där det växer. I vårt hårda nordliga klimat finns en annan skönhet, ett blåbär från våra skogar äger en koncentrerad djup smak som inte finns längre söderut. Jag har lyckan att finnas i båda länderna, men eftersom jag spenderar många veckor i Grekland blev jag av med min svenska trädgård. En trädgård behöver omsorg varje dag, den kan inte lämnas ensam.

För den passionerade odlaren är ett regn om våren en nåd för lökarna, en solig juli en smekning av både själ och dahlior. Lyckan är fullkomlig när man flyttat runt en växt som inte riktigt trivts och ser den ta sig och frodas. För den som älskar trädgård har varje dag under året en mening.