Välj område
Kontakta mig

BloggareNinas rader

Svar på en kommentar; Min första ponny

Blev du jätteglad/lycklig när du fick din allra första häst?❤?

Den här frågan väcker många härliga minnen! En del av er känner säkert igen historien när jag fick min första ponny Enya (har skrivit om det förut!) men det var ett tag sedan så många har säkert missat det. Jag ska berätta!

Jag har så länge jag kan minnas ÄLSKAT hästar. När jag var liten var jag helt besatt av hästar, ville rida hela tiden, pratade om hästar konstant och var stolt medlem i Pollux-bokklubb (någon annan som var det? 😉 ). Jag fick börja rida på ridskola när jag var 6 år (hade ridit en del innan på dagridläger etc) och spenderade all min vakna tid, när jag inte var i skolan, i stallet. Jag är uppväxt i centrala Stockholm och började min ridkarriär på Stockholms Ridhus, som det då hette, vid Ryttarstadion. Jag cyklade dit (inte vid 6 års ålder men när jag blev lite äldre), hade min sköthäst Urpo (var typ tredjeskötare på honom, väldigt viktigt med vilken ordning det var haha) och älskade att hänga i stallet, käka pommes med grillkrydda i cafeterian och busa loss på spökkvällarna. Jag har väldigt fina minnen från tiden på ”Ryttis”, kommer ihåg att det var väldigt bra stämning och roliga kompisar!

När jag var 10 år lyckades jag tjata till mig att mamma och jag skulle hyra varsin häst en sommar på vårt landställe. Jag hittade en liten annons i Tidningen Ridsport om ett ställe söderut som hyrde ut ponnysar och hästar. Mamma ringde och vi fick boka två hästar att hyra, en stor prickig häst till mamma och en ponny till mig. Jag längtade hela våren efter att sommarlovet skulle börja så jag kunde få hem ”min” häst.

Jag kommer aldrig glömma den dagen då trailern rullade in på gårdsplanen och mamma lastade ut min sommarponny. Ut ur trailerna kom det en livs levande My Little Pony i fuxfärg med nästan vit man och svans. Manen fladdrade i vinden och nådde nästan ner till Enyas knän. Hon var D-ponny och lika gammal som jag. Jag blev blixtförälskad! Dagen efter var vi ivriga på att sadla upp och börja rida. Mammas häst var inte mycket att hänga i dressyrjulgranen kanske, man han var snäll och gjorde vad mamma bad om. Enya däremot rörde sig inte en meter. Hon stod helt förstelnad så fort jag hade satt min fot i stigbygeln och rörde sig inte en millimeter. Besvikelsen sköljde över mig och varken jag eller mamma förstod vad det var för fel på henne. Min ben som knappt nådde nedanför sadelkåporna kämpade för att få henne att röra sig men hon var som fastfryst.

Mamma ringde då till uthyraren och frågade varför ponnyn vi fått hem inte ville bli riden, hon stod ju bara stilla och förstod inte vad vi menade. Mamma fick då till svar att hon aldrig hade haft sadel och träns på sig och uthyraren trodde att vi bara skulle ha henne som sällskap till den andra hästen. Så här med lite mer erfarenhet i bagaget så kan jag bara tacka någon högre makt för att Enya hade det frysbeteendet hon hade, hon hade lika gärna kunnat få total panik och skickat av mig på två sekunder.

Planen var att vi skulle hyra dessa hästar i en månad under sommaren och jag blev så kär i Enya att jag ändå inte ville skicka tillbaka henne och byta mot en mer ridbar ponny. Mamma och jag tog det väldigt lugnt och försiktigt i början och efter ett tag kunde jag både skritta och trava på Enya med halvlånga tyglar. Framgång! När en månad hade gått var jag totalt förkrossad över att Enya skulle åka tillbaka och jag blev överlycklig när mamma sa att vi kunde testa att hyra Enya i ett år. Den prickiga hästen fick åka tillbaka men Enya behöll vi ett år, vi fick stallplats på Ryttis där jag hade alla mina hästkompisar och mitt liv kändes komplett. Bara det att Enya på pappret inte var min egna häst, men det sa jag inte till någon.

I december samma år skulle vi fira ”lilla julafton” hos mamma, eftersom att det var pappas år att fira jul med oss barn. Vi hade presentutdelning ute på vårt dåvarande landställe och när jag fick en liten leksakshäst med lapp runt halsen och texten ”ENYA, ägare Nina Rademaekers” kände jag kanske att jag var liiite för gammal och cool för att leka med låtsashästar. Samtidigt som pinsamheten över min nya leksak sköljde över mig såg jag i ögonvrån hur mamma höll filmkameran i handen med tårar rinnandes nedför kinderna. Jag fattade ingenting. Tillslut förstod jag att jag precis hade fått Enya, att hon nu var min häst, inte bara min sommarponny som jag visste att jag hade räknade dagar att spendera med innan hon skulle vidare till en ny familj.

Glädjen var TOTAL! Jag kunde inte sluta gråta och var världens lyckligaste tjej. Vi fortsatte träna på och dressyr var det som föll både Enya och mig mest i smaken. Jag skrev dagbok varje dag efter ridpassen där jag analyserade vad som hade gått bra och vad som hade kunnat gå bättre (dåtidens blogg? 🙂 ). Kommer ihåg den dagen jag skrev i boken att Enya hade galopperat och gått på tygeln i galopp, det var ett stort steg för oss.

Sedan gick allt i en rasande fart! Redan tre år efter vår första sommar ihop, kvalade vi till SM och vi red sedan två SM tillsammans. Vi lärde varandra och Enya var en otroligt snäll och trygg häst, helt perfekt för mig. Vi hade många roliga uteritter ihop, terränghopptränade en gång i veckan, startade någon hopptävling och raceade lite för fort upp för vargstigen som var en lång sandad backe i skogen. Sånt som man gör när man är ung utan att förstå riskerna.

Efter några år bestämde vi oss för att sälja vår ögonsten men pga en skada som uppdagades på veterinärbesiktningen fick vi ändra om planen och sälja henne som avelssto istället för dressyrponny. Enya hade fin stam och var Welsh Cob, hon har sedan dess fått en massa föl och lever idag i Dalarna som avelssto. För några år sedan var mamma och jag där och hälsade på henne, det värmde i hjärtat att se hur bra hon hade det och hur glad hon var. Man får ett speciellt band till sin första ponny ❤

Åh herregud haha. Här hade jag börjat kapa ner Enyas man (och svansen också?!), men det tog ett tag innan jag kapade den mer. Tyckte det var så fint med hennes långa man men insåg att det var svårt att få till knoppar…

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Sadeln… Tränset… SCHABRAKET.. haha. En del saker var inte bättre förr 😉 Här kom vi 4a på en klubbtävling i hoppning!

Här hade manen kapats av lite mer och vi kom två i en lokal hopptävling. 

Dressyr var ändå vår mest framgångsrika gren! Mantejpen var vi mindre framgångsrika med (HAHA) och jag hade inte lärt mig hur man satte på en plastrong på rätt sätt. Inte så noga.

Kände mig så cool med mitt namn på schabraket!

Sockersöta Enya!

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Enya och jag på vårt första SM ihop! Sagoponny 🙂

Hoppas ni tyckte det var kul att läsa lite om hur min karriär på hästryggen började!

6 kommentarer

6 reaktion på “Svar på en kommentar; Min första ponny

  1. Alexandra skriver:

    Meeeen vilken fin historia! Blev lite tårögd, så himla härligt att läsa om.

  2. Vilken underbar historia <3

  3. Greta skriver:

    Coolt och mysigt att höra hur det var för dig att få din egen första häst! Har ju funderat lite på det där själv hur man ska göra för att få sig en egen häst☺️Det ända man hör av föräldrarna är att det är dyrt och att man måste ha tid vilket jag fattar men kan fortfarande inte förstå hur alla andra har lyckats!??????

  4. Johanna skriver:

    Hej!
    Du har verkligen ett sätt att både skriva och vlogga som griper om en. Blir ofta sådär löjligt rörd av dina inlägg för du skriver på något vis med sån inlevelse.

    Väldigt roligt att få följa dig och din mamma – hon måste vara världens sötaste mamma ??❤️

  5. Carina skriver:

    Så nydelig historie❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annons