En vacker kärlekshistoria

GG_blogg_610x350_kronika_413Läs ett utdrag ur psykiatrikern och författaren Nils Uddenbergs tänkvärda och humoristiska bok ”Gubbe och Katt” om de känslor ett djur kan väcka…

”Men om jag nu absolut inte kunde ha katt. Hur i all världen skulle jag bete mig? Det viktigaste, svarade den vänliga polisen, var att aldrig ge katten mat. De är matfriare, förklarade hon, och om man ger dem mat så stannar de. Jag medgav lite skuldmedvetet att vi hade gripits av medlidande med den envist tillgivna lilla varelsen och att vi hade gett den mat någon gång. Men, tillfogade jag, liksom för att visa min principfasthet, det hade alltid skett utomhus. Det var, åtminstone nästan, sant …”

…”Fast visst, fortsatte hon, kunde polisen komma och hämta katten, under förutsättning att jag lyckades fånga in den, transportburen höll polisen med. Jag förklarade att infångandet var det minsta problemet, det lilla djuret sökte kontakt med oss så snart vi visade oss. Jag vände på frågan: ’Vad skulle polisen göra med katten när de väl hade fått hand om den?’ Jo, berättade den förstående polisen, de skulle ta katten till ett djurstall som kanske kunde hitta någon som var beredd ta hand om den. I värsta fall fick de avliva den. Jag kom ihåg de djurförsök på katter som jag gjorde när jag under en period i min ungdom arbetade som lärare och forskare på fysiologiska institutionen och frågade inte mer. I stället tackade jag för vänligt bemötande och lade på luren.

Något i mig sa: ’Nej!’ Genom sin envisa uppvaktning hade katten visat oss någon form av förtroende, som jag hade svårt att inte bli berörd av. Att låta polisen ta hand om den kändes som ett svek. Då, tänkte jag för mig själv, tog jag hellre katten till det närbelägna djursjukhuset och betalade för att få den avlivad så skonsamt som möjligt. En god död skulle vara bättre än ett dåligt liv. Jag hade börjat ta ansvar för kattens väl och ve. Vi satte fram mat, fortfarande utomhus. Katten åt. Och fick fortsätta att sova i trädgårdsförrådet. Till en början satte vi endast fram mat då och då. Men det var mycket snö och ordentligt kallt, medlidandet växte. Lodjur och vildkatter, tänkte jag, klarar att överleva besvärliga vintrar. Men bara om de får mat. Sonens efterlämnade hundmat tog slut och vi försökte bjuda katten på våra egna matrester: korv, kyckling, skgratäng. Jodå, katten åt för all del men den var lite avvaktande och det dröjde inte länge förrän vi hade handlat en påse torrfoder med tonfiskarom i affären. Det kändes lite fånigt när jag satte kattmaten på bandet framför den välbekanta kassörskan i matbutiken. Jag var inte en sådan som köpte kattmat. Det ingick liksom inte i min självbild och jag upplevde ett behov av att förklara mig: ’En liten katt hade slagit sig ner i vårt trädgårdsförråd och vi hade gripits av medlidande med den.’ ’Då stannar den nog’, förklarade hon. Hon lät mycket övertygad, kanske hade hon egna erfarenheter. Jovisst stannar den, tänkte jag med en liten suck.

Kissen blev jätteförtjust när vi kom hem med den nya maten. Djurmatsfabrikanterna visste uppenbarligen vad som faller en katt på läppen. Sådan mat var dessutom billig, en påse räckte länge och vi såg till att ha kattmat hemma.

Så gradvis som att det nästan inte hade hänt, började vi betrakta det lilla djuret som en del av vår vardag. Lite förvånad konstaterade jag att frågan: ’Var är katten?’ hade blivit en av våra vanligaste fraser. Utan att någon gång ha fattat något beslut om det, hade vi blivit kattägare.”

Utdraget ovan är taget ur psykiatrikern och författaren Nils Uddenbergs tänkvärda och humoristiska bok ”Gubbe och Katt” (Natur & Kultur).