Krönikan: Det vete katten

Granngarden_katt_annalenabrundin
Komikern och författaren Anna-Lena Brundin.

Är du hund- eller kattmänniska? Både och, svarar jag. För varför skulle det ena utesluta det andra? Jag dricker både kaffe och te och vin och öl och äter både vitt och grovt bröd, kött och fisk. Jag gillar bredd. Men! Det är katter jag skriver om. Varför? Jo, för att katter är så uppfinningsrika, man vet aldrig var man har en katt. Hundar är mer förutsägbara om man säger så. Därför har jag skrivit otaliga kattkåserier och givit ut två kattböcker med journalisten Staffan Heimerson samt fått äran att bli ambassadör för Södertälje Katthem.

I samband med mitt tillträde gav jag ut en årskalender ”Everybody loves pussy” där komikerkolleger poserar med katt, precis som brandmän brukar göra. Fast komiker passar bättre med katt. Komiker och katter är av samma skrot och korn. Oberäkneliga varelser som kör sitt eget race. Samtidigt finns det en extrem olikhet mellan katter och komiker eftersom katter saknar humor. Vilket vi komiker tycker är skoj. En lack katt är i stånd att göra vad som helst. Bajsa i bastun, kissa i ens sko eller på ens huvudkudde …

Jag är uppvuxen med katt. Därför var katt det första jag skaffade när jag flyttade hem-ifrån. Och när mina barn flyttade hemifrån gjorde de samma sak. Dottern är just nu dessutom djupt engagerad i att rädda tigrar. I Sverige finns 1,3 miljoner katter. Men all världens tigrar är inte fler än 3 200! Så sorgligt. De håller på att försvinna helt.

Naturligtvis ställer jag upp för detta behjärtansvärda projekt: ”Katt hjälper katt”. Ett projekt där man tillsammans med sin katt kan hjälpa tigrarna genom att bli fadder. Vill du engagera dig finns insamlingen på Facebook.

Men det är inte bara tigrarna som försvinner. Katten Bill hade varit försvunnen i tre månader och matten Anna hade gett upp. En morgon ringde telefonen. ”Saknar du en katt?”  Kvinnan talade skånska. ”Eh … jo, men … det var längesen”, svarade Anna. ”Vi har letat överallt, satt upp lappar, ringt polisen … han finns nog inte mer”. ”Säg inte det”, kluckade kvinnan. ”Kan du beskriva honom?” Anna slöt ögonen och beskrev sin älskling, från tofsiga öron till fläckar på bröstet och stora vita tassar. ”Det måste vara han!”, utropade kvinnan som hade spårat sig fram via kattregistret och tatuering i Bills öra. ”Jag mejlar en bild.” Anna tvekade inte en sekund, visst var det Bill. Det var bara en sak som inte stämde. Bill hade försvunnit från Anna i Jönköping. Nu befann han sig i Trelleborg!

Annas pojkvän Mats, som inte gillade katter men som älskade Anna, tog bilen för att hämta Bill. Vilket resulterade i att Mats hamnade på förstasidan i den lokala tidningen. Med Bill i famnen. Därefter blev det intervju i både Smålandsposten och radion. Mats kände sig falsk där han stod och flinade med Bill i famnen. Men idag, ett år senare, har även Mats blivit frälst. För katter är spännande. Katter är tillgivna bara de vill. Katter pryder hemmet och värmer som en öppen spis. Kort sagt: att ha katt i sitt hem är som att ha lakan i sängen. Inte nödvändigt, men skönare med än utan. Livskvalitet.

Men hur katten hamnade katten i Trelleborg? Det vete katten.

Författaren och komikern Anna-Lena Brundin är landet runt aktuell med med showturnén ”Lösa tyglar” och har haft katt hela sitt liv. Senast bondkatten ”Bosse”.