Evas hjärta klappar för djuren

Granngarden_Djurskyddet_MariefredHos Djurskyddet i Mariefred kommer djuren alltid i första hand. De har levt i misär, men hos Eva Söderberg får de en andra chans i livet.

– Pontus, Elsa, Filippa, kom vi har besök!
Bräkande hörs borta vid ladan och snart dyker tre ulliga får upp. De får snart sällskap av Snövit och Hoppelotta, två nu för tiden välmående och vackra getter. Även hönorna, gässen, kaninerna, hundarna och katterna välkomnar. Endast den fläckiga dalmatinern James visar att han fortfarande är avvaktande mot främlingar, något hans erfarenheter har lärt honom.

Eva har bott på gården sedan barnsben och redan som liten vurmade hon för djurs säkerhet. Det hände att hon missade skolan för att hon istället hjälpte en skadad höna eller en övergiven häst på vägen. Och så har det fortsatt. Hennes hjärta brinner för att hjälpa djuren. När de kommer under Evas vård blir de aldrig mer bortglömda eller utslängda. Hon berättar att trycket på att få hjälp åt behövande djur är enormt.
– Telefonen ringer hela tiden. På julafton kommer jag oftast till middagen när alla andra har gått hem, för att något djur behövde mig istället. Men det gör mig ingenting. Det viktiga är att djuren får hjälp.

Eva har inte själv möjlighet att ha alla djuren på sin gård. Tillsammans med Veterinärboden i Mariefred hittar hon nya hem och jourhem.
– Jag ger aldrig upp ett djur. Jag jobbar tills det löser sig och jag är lika noga med alla placeringar. Vår förening är fattig men snåla är vi inte. När djuren kommer till mig ska de inte behöva vandra runt mera. De får gärna vara struliga och stökiga, jag skulle aldrig överge dem.

För att få ekonomin att gå ihop får Eva hjälp av frivilliga och anhöriga. Hennes syster driver katthemmet på gården eftersom Eva är kattallergiker.
– Jag har inte haft semester på 22 år, men det gör inget, ler hon.

Plura, en 75-kilos irländsk varghund, puffar med nosen mot hennes hand. Den ömsesidiga kärleken visar sig tydligt. Eva berättar historier om när hon åkte tåg med en svan till Göteborg, om hundar som räddats ur skogen och om Helge, kalkonen som fram till sin död var hennes bästa vän. Det är nog det här som kallas för kall.