Fantastiska Fågelsjö

 

Malin Karlsson är en av guiderna på museet, här i tidsenlig arbetsklädsel.
Malin Karlsson är en av guiderna på museet, här i tidsenlig arbetsklädsel.

En resa till museet Fågelsjö Gammelgård är en resa tillbaka i tiden. Genom många lyckliga och olyckliga familjesammanträffanden finns den unika gården bevarad till eftervärlden. Förra året nominerades den att stå med på världsarvslistan.

Ingen vet vad paret Mårten och Kristina tänkte då de stängde igen sitt gamla boningshus och gick tvärs över gården till sitt nya hem i Fågelsjö, nio mil norr om Orsa. Men helt klart är att de med handen på nyckeln till det gamla låset visste att de nu lämnade ett liv bakom sig och började ett nytt. Att en historisk familjetradition på gården tog slut där och då 1910.

Om Mårtens steg var lätta, det var troligtvis han som drivit på bygget av det nya huset med moderniteter som vedspis, var Kristinas mer ödesmättade. Som åttonde generation och arvtagare av Gammelgården sa hon ofta ”vi gör som pappa alltid gjort”. Något som säkert stack i öronen på Mårten som studerat i Stockholm och återvänt till byn med handelskunskaper och moderna tankesätt, berättar Margareta Halfvarson, pensionerad etnolog som varit föreståndare för gården under många år, forskat kring släkten och guidat vid hundratals visningar.
– Mårten såg sig aldrig som bonde. Man kan tänka sig hur diskussionerna gått heta under många år innan de bestämde sig. Kristina älskade sin gård och det finns tecken på att de övervägde att stanna i Gammelgården, vissa av rummen började de renovera. Där har man ställt in modernare möbler och målat över en del av de gamla handmålerierna.

Gårdsägare och dagboksskribenten Jonas Olsson med en av sina hästar. Livet i Finnmarken var hårt och alla sov tillsammans i köket, husets enda uppvärmda rum. Vid finbesök öppnade man upp salongen som har handmålade väggdekorationer. Byns kännetecken, Fågelsjöhästen, tillhörde en av gårdens barn.
Gårdsägare och dagboksskribenten Jonas Olsson med en av sina hästar. Livet i Finnmarken var hårt och alla sov tillsammans i köket, husets enda uppvärmda rum. Vid finbesök öppnade man upp salongen som har handmålade väggdekorationer. Byns kännetecken, Fågelsjöhästen, tillhörde en av gårdens barn.

Lyckligtvis tog historien en annan vändning. När paret hade passerat fyrtio och trots många försök inte blivit med barn, togs beslutet att lämna Gammelgården. Paret lämnade allt kvar i det gamla huset förutom sina finaste silverföremål och låste dörren. Kvar stod en skatt.

Gammelgården ”bortom åa” i Fågelsjö som byggdes 1820 är idag ett museum där man kan se hur livet tedde sig i Finnmarkerna på 1800-talet. Kläder, husgeråd, möbler, hantverk, redskap och leksaker. Allt finns bevarat. Handmålade väggdekorationer, både hemgjorda och sådana som kringvandrande kända målare har gjort finns bevarade. Att gården dessutom står kvar på sin ursprungsplats vid sjön, gör den extra intressant.

Liksom många historiska föremål som bevarats till eftervärlden är det en följd av en rad lyckliga, och olyckliga, omständigheter. Gammelgården är inget undantag. Kristina och Mårten som inte hade arvtagare förstod gårdens historiska värde och testamenterade de historiska husen till kommunen. Marken och de moderna husen köptes bara något år efter av Kristinas testamenterade kusiner.

Granngarden_Fagelsjo_Gammelgard4

Att Kristina till slut kunde ta över gården är i sig ett under förstår man när man läser hennes far Jonas Olssons (1832–1895) livstäckande dagbok, som för övrigt är anledningen till att vi vet så mycket om livet på gården. Han och frun Sigrid (1828–1907) fick fem döttrar, endast en överlevde till vuxen ålder. Ytterligare ett tursamt faktum är att Jonas aldrig sålde gården till skogsbolaget.
– Under 1800-talet började man inse skogens värde och

skogsbolaget Woxna köpte upp sex av de tio hemman som fanns i byn. Men Jonas sålde inte. Istället började han göra affärer med skogsbolaget och köpte upp stora lager fläsk och annan proviant som han körde ut till skogshuggarna. Många gånger var det bönderna som tidigare hade ägt sina egna gårdar, men nu hade anställning hos skogsbolaget.

Granngarden_Fagelsjo_Gammelgard3Byn Fågelsjö bildades runt 1670 av svedjefinnar som flytt krig och svält i Finland. Mot löfte om skattefrihet under ett antal år lockades de att slå sig ner i de eländiga och obefolkade gränsskogarna mellan landskapen Dalarna, Hälsingland och Härjedalen.
– Det var ett mycket hårt liv. Bara ett tiotal mil söderut är du i det bördiga Dalarna, men här uppe är klimatet och naturen helt annorlunda. Marken är mycket mager och det är växtzon 7. Här växte inga fruktträd och vartannat år frös säden. Då skördades den grön och användes som djurfoder. Dåliga år var det många av nybyggarna som svalt ihjäl häruppe. Juli till september samlade man hö och ofta fick de gå flera kilometer för att komma till myrslåtterna.

Fågelsjö ligger i karg myr- och sjömark som egentligen inte är lämpat för svedjebruk. Men två saker förstod finnarna värdet av och båda fanns i och omkring sjön. Fisket och malmen. Gammelgården var känt för sitt smide och Jonas var själv en duktig smed av bland annat bössor. Smedjan finns kvar och sommartid anordnas kurser på gården i hur man smidde förr.
– Han var klurig. Till mathärbret tillverkade han ett lås som det krävs fyra nycklar och ett tiotal moment för att öppna.

Granngarden_Fagelsjo_Gammelgard5

På gården hade man hästar, kor, getter och får. Flera gånger om året åkte man till marknader för att proviantera. Då sålde man vapen och vildfågel till stadsborna att äta, skinn av mård, räv och ekorre. En bössa kunde säkert inbringa en årsinkomst. Själva köpte man exempelvis salt och pigment.
– Det är lätt att tro att de var isolerade häruppe. Men de åkte till marknader varje år i Hälsingland, Härjedalen och Dalarna. Man var även ner till Västerås och Stockholm. Där fick man höra nyheter och samlade in nya idéer att ta hem till gården. Resor gjordes bäst när man kunde släda över myrarna.

Det hårda livet gjorde att man var mån om att inte splittra gårdarna genom bodelning.
– Kanske var det därför man höll sig till de sina. Kusingifte var inte ovanligt. Gammelgården har aldrig delats upp och när vi har släktforskat har vi varit förvånade över att det gått så pass bra som det ändå har gått. När skogshuggarindustrin drog igång på 1800-talet kom värmlänningar upp med nytt blod.

Granngarden_Fagelsjo_Gammelgard6

För att överleva var du tvungen att vara lite av en allkonstnär. Du behövde bemästra lantbruk, hushåll, bageri, fiske, jakt, snickeri, slöjd och smide. Under 1800-talet var man 10–15 personer på gården, barn, far- och morföräldrar inkluderade. Mycket var könsuppdelat, även om man kunde dela på uppgifterna. På den tiden stickade till exempel alla.
– Till skillnad från söderut fanns inget herrefolk, häruppe var de flesta självägande bönder. Därför var pigor och drängar ofta döttrar och söner som efter en tid återvände hem för att ta över föräldragården. Slåttertid hjälptes gårdarna åt och man kunde vara långt över tjugo personer.

När vi besöker gården är det sommar. Det doftar sommaräng och solvarm barrskog. Vattnet glittrar i Fågelsjön och kvällssolen bjuder på trolsk stämning. Idyllen står i stark kontrast till hur det var vintertid, berättar Margareta.
– På det oisolerade brädgolvet i köket trängde alla ihop sig på fällar nattetid medan vinden ven i de enkla glasrutorna. Det måste ha varit ohyggligt kallt och de hade många lager kläder på sig som de troligen aldrig tog av sig den tiden på året.

Kristina Olsson blev gårdens sista arvinge. Genom hennes fars noggranna anteckningar vid skrivbordet blev gårdsarbetet väl dokumenterat. Genom att studera borrkärnor tagna ur husvirket vet man att gårdens äldsta hus är byggt 1742. Ovan Gammelgårdens vackert snidade ytterdörr.
Kristina Olsson blev gårdens sista arvinge. Genom hennes fars noggranna anteckningar vid skrivbordet blev gårdsarbetet väl dokumenterat. Genom att studera borrkärnor tagna ur husvirket vet man att gårdens äldsta hus är byggt 1742. Ovan Gammelgårdens vackert snidade ytterdörr.

Det livsviktiga mjölet gjordes vid vårflod och höstregn. ”Först till kvarn” gällde och var en hård verklighet eftersom vattnet bara räckte en kort period. Av mjölet bakades stenhårda brödkakor som man fick blöta upp för att kunna äta.
– Vårtid när mörten lekte fångade man och la in surmört. Då la man mörten i tunnor med lagom mycket salt och lite av förra årets lake för att få igång mjölksyreprocessen. Vissa äter fortfarande det här i trakterna. Fisken luktar illa, men smakar gott när man halstrat det rosa köttet, tycker Margareta Halfvarson.

Mårten Persson dog i nygården 1941, 80 år gammal. Två år senare följde Kristina, 74 år, honom i graven och det blev därmed slutet på släktens bondetradition på gården. Kanske sörjde hon att det inte blivit några barn, kanske var hon nöjd med att ha lämnat en kunskapsskatt till eftervärlden.

Granngarden_Fagelsjo_Gammelgard_personEldsjäl

Margareta Halfvarson är etnolog som forskat om gården. Tack vare henne och många frivilliga i byn har gården blivit ett uppskattat turistmål.

Väl värt ett besök

I norra Dalarna ligger byn Fågelsjö. Genom hembygdsföreningens försorg är Gammelgården ”bortom åa” ett levande museum och välbesökt turistmål. 2009 gav Fågelsjö Hembygdsförening ut Jonas Olssons dagbok i bokform: ”Min hand är icke begåfvad att föra en skikliger penna”. Läs mer på fagelsjo.nu.

Du som vill besöka fler hembygdsgårdar i sommar, besök hembygd.se!

Granngarden fagelsjo 1

Kurser på gården

Varje sommar hålls kurser i samarbete med ABF på gården. Då kan du bland annat lära dig folkmusik, flaknäverteknik, smide på gammalt vis, målning, tunnbrödsbakning, växtfärgning, linbearbetning, knyppling
och stickning.