Krönika: Tusses äventyr

Granngarden_kronika_hund_jonas_lenner

Det är alltid så märkvärdigt när husse är ledig, då ska det minsann ut och promeneras och självklart ska jag med. Aldrig är det någon som frågar mig om jag vill med eller inte. Nu hände det igen i förra veckan att husse glädjestrålande kom hem efter en sen kväll med jobbet och förklarade för alla som orkade, dels hålla sig vakna dels lyssna, att han minsann hade haft en bra dag på jobbet och därför tagit ledigt dagen efter. Jag förstod direkt vad som väntade så jag försökte hosta lite, kröp ihop och gnällde lite i preventivt syfte.

Det visade sig att det inte hade hjälpt för redan tidigt nästa morgon skulle koppel och husses nya fina vandringsskor fram. De som jag provbet lite i häromdagen – helt ok faktiskt. Så mycket märken blev det inte heller, men skosnöret fick de byta ut till ett annat. Nu rasslades det med kopplet och husse ropade glädjestrålande på mig: Tusse! Var är du? Själv låg jag i soffan och försökte gömma mig bakom en kudde, men det kanske stack ut lite Tusse här och där så husse hittade mig ganska snabbt tyvärr. Motvilligt gick jag med på en kort vända men husse hade andra planer.

Matte har muttrat lite om att det nog inte kan skada med lite promenader och färre popcorn och chips framöver. Det kan inte skada husse alltså. Matte tycker att hon kan äta både praliner (såna där som inte jag får äta) och ostar som luktade väldigt gott. Jag förstod att det skulle bli en lååååång tur när husse fyllde fickorna med hundpåsar och jag såg nog: lite godis också, både till mig och honom. Mitt koppel är ganska bra faktiskt eftersom jag kan springa iväg ganska långt utan att behöva släpa på husse. Det är så det känns när vi går ut, först går jag och sen långt efter kommer husse. Jag får hela tiden vänta på honom.

Jodå, när vi väl kommer ut brukar det vara ganska kul till slut. Den här gången skulle vi gå hela vägen runt udden som brukar ta en timme ungefär, eller, det är vad husse säger i alla fall. Han glömmer alltid att han under halva vägen ungefär brukar prata i telefon med jobbet, jag vet att det är jobbet för då tar han fram sin arbetsröst och säger saker som synergieffekter och kunden i centrum och sånt. Det är därför det brukar ta minst en timme.

Det blir ganska tråkigt att sitta och vänta medan husse pratar så nu har jag kommit på ett knep för att få av mig kopplet för att kunna springa lite fritt i skogen en stund. Om jag får in klorna bakom själva kopplet och sparkar till lite brukar det lossna och husse får väldigt bråttom att försöka jaga ikapp mig – han hinner aldrig utan det är när jag tröttnar som han får sätta på mig kopplet igen. Den här gången hann han vråla i telefonen som låg kvar på stubben att hunden hade rymt och att han skulle ringa upp igen. Allt det där hörde jag medan jag sprang efter haren som var dum nog att försöka springa förbi oss i skogen. Tyvärr hann jag inte ikapp den, utan det blev som vanligt att jag fick gå tillbaka till husse så att han inte blev ledsen och fick alldeles för mycket motion (även om matte tycker att det vore bra). Hon och jag har pratat om det där, så jag försöker hjälpa till så gott jag kan …

Hela serien om Tusse finns att läsa på författaren och datakonsulten Jonas Lenners blogg där han skriver under synonymen Joledoledoff. I familjen finns tre Welsh Springer spaniel och en dvärgtax på halvtid.