Hur väljer man sin första häst?

IMG_0228Jag vaknar med ett ryck, klockan står på 03:05. Jag sluter ögonen igen och då ser jag hennes stora, snälla, bruna ögon framför mig. Herregud, tänk om hon känner sig ensam? Trivs hon? Vad gör hon nu? Jag skakar lätt på min man som sover bredvid.
– Tror du att hon har det bra? Jättebra, säger han slött. Men tänk om hon inte vill ha oss som sin familj? Det blir kanon, säger han och somnar om.

Efteråt är det svårt att exakt veta vad som slutligen fick oss att ta beslutet. Kanske var det bilden på näthinnan när Maja cyklade iväg till stallet med det stora leendet och det ljusa håret fladdrande under ridhjälmen. Eller var det när jag skjutsade två fnittrande tjejer för en dag i stallet, i ösregn. Eller när vi satt på kvällen vid middagsbordet och hörde på den annars lite tysta Majas, bubblande berättelser om dagens händelser i stallet.

Men vi? Skaffa häst? Skolan är ju så viktig hur ska hon hinna med det? Skolan kräver ju allt mer tid för prov och läxor. Det är ju ett levande djur som man måste se efter varje dag, det går ju inte bara att ställa undan som lillbrorsans motorcross. Det var ju också så att vi inte direkt satt och rullande tummarna hemma och hade mycket tid över, utan livet var fyllt med jobb, vänner, aktiviteter, hus, skola. Men vi visste en sak, det var äkta passion från Majas sida. Vi visste också att det inte var så att man köper en häst till sin 12 åriga dotter, man köper en häst till hela familjen. Beslutet blev inte mindre svårt.

Återigen gör min kloka man ett inlägg i diskussionen. Det är här och nu. Maja fyller snart 13 år och det är här och nu vi kan göra detta. Vi har bara våra barn till låns, tänk att få var med och dela hennes dröm. Vad väntar vi på? Ok, vi hade en inte övervunnit känslan av att det var skrämmande och lite för spännande, men på något sätt bortsåg vi från det där och då. För oss handlande också mycket att ta små steg och ett litet steg i taget, det gjorde saker och ting lite lättare.

Ja, det första var ju att bestämma sig för vad man skulle titta efter. Alla som varit inne på hästnet vet ju att det finns lite att titta på, och för mig som var totalt okunnig, jag menar alla hade ju fyra ben, man och svans…..Herregud!

IMG_0016

Mamma, en D-ponny ska vi ha. Jag vill tävla och sedan växer jag ju så det är lika bra att ta en större från början. Ok, vi litade på experten i familjen. Maja hittade snabbt en favorit. Jag vågade inte ens ringa (livrädd för att avslöja precis hur okunnig och värdelös jag var på detta område) så jag mailade istället. Jo, då vi var så välkomna så. Vi åkte dit och tittade på den fantastiskt söta ponnyn. Jag log mest och försökte tänka ut frågor utan att bli utskrattad. Det gick sådär. När den otroligt pigga ponnyn hade skengalopperat runt med Maja ett tjugotal varv, frågade jag: Hur mycket hö äter hon? Jaha, ger ni henne havre också? Asgarv, nej inte en chans! Note to myself. Pigg ponny = ingen havre.

Vi letade vidare. En kompis till oss som vi litade på i detta område rådde oss att titta på valackar i fortsättningen.
– Du vet, sto är ju så tjuriga och hemska när de brunstar. Fungerar precis som i människovärlden, lika sura som vi blir en gång i månaden.  Vi snackar 450 kg tjurig, sur, …ok ok jag förstår.

Så en av manligt kön utan drifter få det bli. Inte för jag kunde översätta just det till människovärlden men jag litade på expertisen inom hästområdet.

Pojkarna avlöste varandra. Du förstår, han kan skänkelvikning…skänkel vaddå? Jag ler. Han har hoppat lätt B…åh jag har precis lärt mig vad en B-ponny är. Jag ler. Du ser han är jätteduktig på galoppombyten…men nej finns det två galopper och jag som ialla fall kunde, skritt, trav och galopp…..men en galopp till, neeeej…..Jag ler. Jag log och Maja provred och provred.  Varje gång så lärde hon sig något nytt och vi med. Hon var väldigt tålmodig, förnuftig och analyserade varje provridning, nej det kändes inte rätt.

Vi spenderade mer och mer tid på hästnet. Inte en gång läste jag några böcker eller googlade i valet av häst. Jag pratade med några få vänner som jag litade på och min man pratade med några kompisar på jobbet. Tillsammans vävde vi samman de åsikterna och bildade oss vår egen,  i all vår okunnighet, men vi litade på vår magkänsla. Vi satte upp följande kriterier  1) En bästa vän till Maja 2) Snäll i hanteringen, ett absolut måste eftersom vi var så okunniga 3) Lättskött, kunna stå ute på sommarbete utan att bli som en elefant 4) Pigg och framåt i framförallt hoppningen. Finns den ponnyn? Vi pratade med en klok kvinna i stallet. Vänta ni, helt plötsligt känns det bara rätt. Vi visste inte då att det skulle säga klick en vecka senare.

Om en websida kunde blir utsliten så var nog hästnet det. Så plötsligt säger Maja:
– Titta mamma, Lillys, hon verkar jättefin. Nej, vi ska inte ha ett sto säger jag. Men det var något som ändå fick mig att stanna upp. Ok, vi åker väl och tittar på henne, kan ju inte skada.

Dagen efter är vi på plats. Vi gick längs korridoren i det fina stallet och där står hon. Vi behövde inte säga något till varandra utan där och då bestämde vi oss. Beslutet blev inte mindre svårt när Maja började provrida. Vi ställde frågorna enligt vår checklista och allt stämde. På vägen hem när vi stannade för en bit mat på McDonalds tog vi beslutet. En känd affärsmans ord klingade i öronen.
– Jag gör aldrig en affär utan att jag har en bra magkänsla.

IMG_0054Vi bestämmer tid en annan dag och då tar vi med oss våra duktiga hästkompisar. Efter lite förhandlande hit och dit så blir affären klar. Jag blir livrädd, jag svettas om nätterna och slås mellan hopp och förtvivlan. Vad har vi gjort? Men lyckan tar så småningom överhand. Vår familj har fått en underbar femte dimension. Vi hyr släp och en fredag i slutet av januari åker vi och hämtar henne. Lillys är hur snäll och go som helst och finner sig att gå in i transporten och åka iväg med sin nya familj. Vi som såklart inte kan veta vi har framför oss men med mycket kärlek och hjärta till den nya familjemedlemmen.

När vi kommer till stallet på kvällen står det en liten välkomstkommitée. Våra härliga vänner hälsar oss välkomna och vill såklart se på vårt nytillskott. Lillys står där i stallet och låter sig gosas med. När de utbrister: Åh, vad söt hon är, så fin ponny. Ja, då sväller hjärtat över och stoltheten dunkar i kroppen. Majas dröm har blivit verklighet, vår verklighet.

Trötta men lyckliga kommer vi hem. Allt har gott toppen! Precis innan vi somnar säger jag till min man.
– Kommer du ihåg när vi kom hem med Maja första gången. Efter en liten stund kändes det som vi hade haft henne hela livet. Precis så känner jag med Lillys. Ja, säger han. Det mest osannolika har hänt. Vi (jag) är hästägare.

 

Ulrika Hellkvist i Nättraby är mamman som ofrivilligt blev hästintresserad. Hon bloggar om sin och dotterns hästäventyr vecka 10–12 här på Grannliv.