Ett tåg som går på räls

En anledning till att jag startade min blogg 2012 var för att kunna skriva ner mina tankar kring ridningen, analysera och sätta ord på känslor och funderingar. Det är alltid lättare att skapa sig en tydlig bild när man skriver ner det, tycker jag. Jag har ju haft mycket tid för reflektion i Thailand och även nu första två dagarna hemma har jag funderat över var Melvin behöver stärka upp sig mest för att utvecklas rätt. Mycket har ju hänt på dessa drygt två månader jag har haft honom men det finns ju såklart mycket att jobba på, som med alla hästar 🙂 Nu när jag kokat ner det i tankarna så tror jag att mycket grundas i bogkontroll och rakrikningen. Inte så konstigt egentligen men det förtjänar lite extra tankeverksamhet!

Jag tänker mig lite att hästen är som ett tåg som går på en räls. När bakbenen driver på jämnt fram till ett stöd i handen hålls tåget på sina spår och rakriktningen funkar. Bakbenens driv ska gå över en rund rygg och fram till ett jämnt stöd i båda tyglarna, varje steg ska hästen pusha sig själv framåt på rälsen och bibehålla rakritkningen. Melvin vill, som ni vet, bli lite för lätt i kontakten i handen och trava väldigt stort. Kristian brukar säga att han då blir framhjulsdriven i traven och det stämmer verkligen, därför måste jag jobba på att få honom att trava mindre och pusha sig själv framåt mer med bakbenen och på så sätt ge mig ett jämnare stöd i handen. Det är lite det jag menar med att gå till grundproblemet och inte behandla symtomen; symtomet är att han blir tom i handen men grundproblemet ligger i bakbenens driv. Det hjälper därför inte att lösa problemet i handen där den uppenbara symptomen finns (tom i stödet) utan jag måste börja med att få bakbenen att driva jämnt. När Melvin blir tom i handen slinker gärna en bog ut hit och dit, bakbenen driver inte jämt = tåget har spårat ur.

Sedan kan man ju ofta behöva lösa flera problem samtidigt i ridningen, Melvin problem löses ju inte av att jag bara gasar på framåt och släpper i handen för att få bakbenen att driva. Nej, jag måste stötta upp honom med ett jämnt stöd i handen, hålla koll på att ingen bog slinker iväg och samtidigt driva på bakbenen för att få honom att driva fram till stödet. Jag försöker tänka att jag ska ställa lite i nacken men inte för mycket (då blir tåget för krokigt och spårar lättare ur igen). Liten ställning i nacken med jämn kontakt på yttertygeln, varken ta för mycket eller för lite mest hålla ett jämnt stöd som bjuder in honom till att själv möta upp med ett stöd i handen. Jag försöker också hålla traven ganska liten och kvick, så fort han börjar trava stort är det lättare att det blir vingligt, jag tappar suget i handen och rakritkningen. Tåget spårar då ur igen.

Det svåraste när jag rider Melvin är när han taggar till. När han gör det brukar han alltid skjuta in innerbogen, lägga sig mot innerskänkeln, sladda ut med ytterbak, bli stark i innertygel och tom i yttertygeln. Jag hamnar då snett och får svårt att få tillbaka honom. Här kanske den spontana tanken är att rida öppna men jag har märkt att det är mycket mer effektivt att tänka sluta. Då får jag koll på ytterbak, ett stöd på yttertygeln och hittar en eftergift i innertygeln. När han sedan är bra mellan hjälperna är öppna ett jättebra hjälpmedel, men för att lösa den ”akuta situationen” när han taggar till är det bättre att tänka lite sluta.

En övning som har funkat bra senaste två dagarna för att få koll på bogarna är att rida som en stor 8:a, tänk att du väver ihop två 20 m volter med två diagonaler emellan. Här krävs det att man har koll på båda bogarna, hittar rakriktningen på diagonalerna och sedan flytta undan för nya innerskänkeln upp mot yttertygeln i varje båge. Det här hade varit en svår övning första tiden då han taggade igång och tryckte upp nacken så fort jag bytte varv, men nu funkar det istället som lösgörande och avslappnande övning. Jag fokuserar mycket på att hålla bogarna på plats så att tåget spårar genom hela övningen. Han blev väldigt fin av detta jobb igår!

Så, här var lite tankar kring bogkontroll och rakriktning. Kommentera gärna era tankar kring detta! Och jag hoppas att ni förstår hur jag menar med alla metaforer och liknelser 😉

Bild från första passet efter att jag hämtat hem honom, nere hos mina kompisar i Göteborg! 🙂