Välj område

Smått och Gott / Trädgård

Krönika Linda Schilén: Genvägar till köksträdgården

Jag har just lämnat köksträdgården med fyllda nävar av sockerärtor, det är bråttom! Men inte för att matgästerna redan sitter vid bordet och väntar. Nej inte därför, utan för att jag bara några minuter tidigare hade händerna överfyllda med ärtskidor och nu är bara hälften kvar.

Om jag ändå hade snubblat och tappat dem vore det väl okej men det har jag inte. Jag har glupskt ätit upp dem! Därför är det bråttom till köket, innan även dessa ärtor tar genvägen förbi salladsskålen och direkt ner i min mage. Kan faktiskt inte minnas att jag på hela den här sommaren ätit sockerärtor med kniv och gaffel? Sockerärtor är ”food-on-the-go” helt enkelt. 

Jag kommer att tänka på min mammas köksträdgård och hur vansinnigt många ärtskidor hon hade på sina plantor senast jag besökte henne. Hade hon ens ätit en endaste av dem? Nej, visade det sig. Hon vågade inte utan var säker på att de var giftiga?! Men mamma mia! Jag som så generöst delat med mig av fröer från den allra lyxigaste sorten; Pisum sativum
’Shiraz’ till henne. Den med purpurfärgade skidor. Det var just färgen som hade fått henne att avstå. ”Ärtor ska vara gröna” sa hon. Men som konstnär och trädgårdsmästare är det viktigt att köksträdgården är lika vacker som god.

Så när det finns lila sockerärtor väljer jag såklart dem före de gröna. Dessa blir till vackra mörka kontraster i all grönska och dessutom är de rika på nyttiga antioxidanter. Aldrig någonsin skulle jag odla giftiga grödor i köksträdgården! Det är då hon påminner mig om den gången jag samplanterade luktärtor med sockerärtor. Den ena för doften och den andra för smaken. Det var bara det att jag aldrig markerade ut vad som var vad. Eftersom luktärtens fröer innehåller ett slemhinneretande ämne vågade ingen av oss äta ärtorna den sommaren. Men tänk vad man lär sig av sina misstag. Numera är alla grönsaker ordentligt markerade!

Mitt i skördetiden skyndar jag både IN till köket och UT ur det. Det är knappt jag hinner av med stövlarna förrän de åker på igen. För jösses med sådan turbofart det växer i odlingsbäddarna. Kan det vara för att jag målade pallkragarna svarta så att solens värmande strålar skulle leta sig dit. Nåväl, i år fungerade det överdrivet bra! Visserligen snärjigt med att hinna skörda men jag är lyrisk och känner mig rik. Rik över att ha en alldeles egen ”grönsaksdisk” i trädgården. Men maken har en annan uppfattning och sammanfattar det hela med: Enformigt! Det är mangolden han syftar på. Vi har ätit mangold i alla dess former i tre månader! Mangolddolmar, mangoldsallad, mangoldsoppa och mangoldpaj. När jag föreslår att smaksätta vaniljglassen med mangold ger han mig den skarpaste blicken och jag förstår att nu är det nog med varianter. Att vara uppfinningsrik är en viktig egenskap som köksträdgårdsodlare och då tänker jag inte bara på de olika mangoldrätter vi ätit under sommaren. Utan på mina knep att överlista dem som vill dela skörden med mig utan att ha arbetat för den, som rådjur, sniglar och kålfjärilar. Jag väljer helt enkelt bort de grönsaker som konkurrensen är hårdast om. Enkelt.

Att förvalta en köksträdgård kräver således sin odlare och ju fler odlingssäsonger desto mer erfarenhet och större och godare skördar vare sig man njuter den vid dukat bord eller äter i farten! Så till nästa säsong utökar jag nog köksträdgården med dubbla rader av både purpurfärgade sockerärtor, väldoftande luktärtor och rödbladig mangold. Kanske jag trots allt skulle prova glassen ändå?!?

Linda Schilén

Linda Schilén är trädgårdsmästare och författare. Hon föreläser landet runt och är återkommande trädgårdsexpert i TV4 Nyhetsmorgon.


Vill du också läsa?