Välj område

Personligt

Personligheten Per Morberg

Här finns kombinationen erfaren jägare och kock. Lägg därtill skådespelartalang och du har Per Morberg, som gör braksuccé lite varstans. Han som är smickrad över all denna uppmärksamhet, men också evinnerligt trött på att aldrig få vara ifred.

Granngarden_personligt_permorberg1

Få journalister med ett par år på nacken inom yrket längtar efter att intervjua kändisar. Svaret på varför är enkelt. Vanliga dödliga som inte blir intervjuade i tid och otid har något att säga. Kändisars utgångsläge är naturligtvis långt mycket mer uttjatat. Logiken är solklar – tänk själv att med ett leende på läpparna gång på gång berätta det man redan har sagt vid massor av tillfällen och sedan få den som intervjuar att känna hur utvald hon trots allt är.

Och så har vi journalisten som år ut och år in visar sin tacksamhet genom att lyssna på otröstligt tråkiga svar. Vilket blir en outtalad överrenskommelse mellan två parter som biter ihop och spelar vidare.

Så finns Per Morberg. Som tycks vara ärligheten själv, på gott och ont. Personligen har jag aldrig haft någon relation med varken skådisen eller kocken Per Morberg. Visst, jag har bläddrat förbi Fyran och sett honom banka en biff så att köttbiten studsar och jag har sett honom dra de flottiga fingrarna genom håret i samma matprogram Vad blir det för mat. Och en tv-serie eller två har jag ögnat på, där
han bland annat spelat psykopaten Viggo i Rederiet eller någon annan obehaglig rolltolkning. Och jag vet att han har medverkat i flera Beckfilmer och i Kay Pollaks kritikerrosade Så som i himmeln, men jag har inte intresserat mig närmare för hans konst inom film- och teatervärlden där han har varit ett ständigt återkommande namn under de senaste 20 åren.

Att inte ha en relation till Per Morberg tycks jag, i varje fall inom min bekantskapskrets, vara ensam om. Väninnorna tycker att han är galet snygg och älskar hans nonchalanta stil, männen menar att han ska sluta veva i grytorna och koncentrera sig på att spela teater eftersom han är en av de absolut bästa vi har i Sverige. Journalistkollegan undrar varför jag utsätter mig för honom för det vet väl alla, hur otrevligt och rent av oförskämt han allt som oftast beter sig.

Jag står i Bonniers vackra konferenslokal, blickar ut över förmiddagstrafiken på Sveavägen och konstaterar lojt att han så klart är försenad. Kanske blir jag också lite irriterad, skulle min tid vara mindre värd än hans? Å andra sidan, jag har själv svårt för att passa tider. Han är väl inte mer än människa, tänker mitt andra jag. Den vänliga förläggaren tittar in efter ett tag, säger att intervjun dessvärre blir kortare än utlovat, Per är stressad. Det är slutarbete på boken, mycket jobb.

Granngarden_personligt_permorberg3

Under hösten kommer Morberg jagar och lagar, den tredje av hans böcker där recept blandas med självbiografiskt. En bok som kräver sin noggrannhet av en man som har kockutbildning i botten och därefter har arbetat på ett antal av våra mest anrika krogar. Värt att veta för den som möjligen skulle tro att Per står i rutan och leker med maten. Jag anar en känsla av förolämpning när detta senare kommer till på tal:
– Jag behandlar mat med mycket kärlek.

Men låt oss först backa tillbaka en kvart, när Per Morberg så äntligen gör entré. I en miljö som möjligen känns lite fel, hur ombonat det än kan vara i ett vackert och tidsenligt inrett konferensrum. Jag är inställd på ett samtal byggt på inget fjäsk och inget onödigt prat. Han vill riva av en intervju och gå vidare till viktigare saker. Så är det.

I entrén till förlaget stötte jag förresten på den förra boken Morberg – scenen, livet och konsten att laga mat. Och där på disken stod till och med en liten Morbergdocka som vem som helst kan köpa för knappa hundralappen. Kanske får man bli till en docka när man som han har lyckats sälja 200 000 exemplar av boken i fråga? Så där 180 000 mer än konkurrenterna säljer av en bra kokbok! Vad har han som inte andra har …
– Folk vill roas och njuta av helhetsupplevelser. Jag vill glädja och jag vill bjuda på några personliga reflektioner. Jag är kock och jag är skådespelare. Kombinationen har lyckats, säger Per och dricker sin espresso långsamt.

Året om är han ute i skog och mark för att jaga hare, and, vildsvin, rådjur, älg och till och med antilop när jakten sker på Afrikas savanner. Jaktmarkerna sträcker sig annars oftast från husknuten i Södertälje till fjällen i Norrland och så då och då, fjärran bort. Jakter som inte sällan utmanar den yttersta gränsen av tålamod. Ändå är Per aldrig så tillfreds som när han har fått upp ett spår, eller sitter på jaktpass och väntar.

Den kommande boken innehåller historier och bilder från många års jakt där jägaren Per med sina kockkunskaper, självklart tar hand om sitt byte.

Granngarden_personligt_permorberg2

Vad är då en riktig jägare i hans ögon? För på ena sidan av typbilden för en jägare står skogsmästaren som i sin profession håller efter vilt, på andra sidan den brutala jägarna vi sett i Kjell Sundvalls film med samma namn, och där mitt i mellan: alla de som tycker det ligger rätt i tiden att jaga. Att det är lite småkul så där, men väldigt socialt smart, dessutom av vikt att klä sig på ett visst vis, ha den rätta utrustningen …
– Jag berör just det du beskriver i den nya boken, huruvida det är chickt att jaga eller inte. Jag skulle säga mig vara 80 procent ren jägare som står fast med mina Graningekängor i myllan, den saken är klar. Men mina jakter spänner sig över ett brett spektrum. I går exempelvis sköt vi en galt, men körde fast med bilen
och fick en massa skitigt jobb för att komma loss. Det var inte speciellt tillfredsställande att med tidsbrist slita med dynga upp till knäna. Från en sådan händelse sträcker sig mina jakter till att jaga på det finaste godset med finansministern. Det roliga är olikheterna och hur det än är, i skogen är vi alla snoriga och kissar på samma trädstammar, vilken slags jägare vi än är.

Och favoritjaktsällskapet är …?
– Jag är som en kameleont och byter enkelt skepnad. Jag har inga problem med att prata med bönder på deras vis och med de lärde på latin. Men, det ena utesluter inte det andra. Det finns stunder i jakttornet med den mest beläste filosofen där jakt kombineras med konstruktiva, samtal som är väldigt givande och speciella.

Per Morberg bor på en herrgård, i ett gammalt storbondehus på Tullgarns slotts marker utanför Trosa. De nära 4 000 hektaren har varit i hans närhet sedan barnsben. Minnena sträcker sig tillbaka, till när han som 4-åring satt på pappas axlar och gick ut runt husknuten för att plocka svamp.

Kanske ännu en förutfattad mening om en man som utstrålar energi lite utöver det vanliga, men finns det verkligen tålamod hos honom att plocka svamp? Att söka  efter den där lilla som visserligen lär finnas i ett 10 000-tal olika arter, men som gömmer sig så väl och dessutom kan vara oätlig, till och med dödligt giftig?
– Du tänker på att jag skulle ha ADHD och inte klara av att hålla ut? Att leta svamp är att ge sig ut på upptäckarfärd för att leta guld. Två timmar kan jag gå, det är väl max vad vem som helst klarar av om man inte hittar något? Då är det mycket värre med blåbär, det är tålamodsprövande för mig. Jag blir manisk och kan inte sluta plocka.

Granngarden_personligt_permorberg4

Svampmarkerna kring godset känner Per som sina egna, han vet var han ska gå och om nu ingen annan har hunnit före, så har han ett femtontal olika arter på repertoaren som han känner igen och plockar.

En sådan sysselsättning i dessa tider är däremot inte ens att tänka på. Det är knappt den så välbehövliga och undersköna entimmes promenaden i skogen hinns med. Den som är så välbehövlig för själen och balansen i livet.
– Å, det är löjligt mycket nu, säger Per och rabblar färdigställande av bok, allt kring att vara sommarpratare, inspelning av nya matprogram, en tv-roll, en tv-roll till fast ännu större, egna jaktkläder som ska säljas, glasbruket han är involverad i, 1 400 förfrågningar i månaden där allt från finföretaget till Gittans möhippa vill hyra in Per för matkurser …

Och Per han tackar nej till nästan allt, för att han inte hinner så klart. Frågan är om han skulle vilja ens om tiden funnits.
– Livet går så snabbt, snart är det över och jag bara jobbar. Jag är smickrad över att vara efterfrågad, det är jag absolut och den som säger att det inte är en massa fördelar med att vara kändis, han pratar inte sanning. Men varför kommer allt detta nu? Det är 15–20 år försent. Var fanns alla erbjudanden när jag bokstavligen stod i en förort och pantade flaskor för att klara familjen? Då var det ingen som ville ha mig. Men nu när jag knappast vill eller orkar, då kommer allt.

– Problemet är inte bara jobben i sig, det är att jag inte får vara ifred. Jag är mån om att behålla min integritet. Jag låter människor vara ifred, men jag får inte själv vara ifred. Ibland önskar jag faktiskt att jag kunde tycka att det vore roligare att träffa folk. Jag släpper inte in människor, jag är som en häst med skygglappar. Men det händer att jag går på gatan och så kabom så möter jag en människa som går rakt in i själen, det händer.

Tonen är varm, inte alls stöddig på något vis. En ärlig åsikt helt enkelt från honom som tycker att den där uthålliga, eviga orken inte riktigt ger sig tillkänna på samma vis som förr. Möjligen finns det ett litet uns av vemod här också.
– Att vara 50 år och lite småfet … Själen och kroppen orkar inte på samma vis som förr, allt blir faktiskt lite osexigare med åren. Jag har börjat tänka på hur kolossalt meningslöst och underbart meningen med livet är.

Per skrattar lite lätt när jag påpekar hur förspänt han ändå har det inför framtiden. Jakt är väl världens bästa syssla när det är dags att trappa ner och något han kan på sina fem, plocka svamp också.
– Jo, tjena, visst det får väl duga, så fyller han själv i att det kanske kan kombineras med att hjälpa andra och jobba för miljön eller nåt, så blir det väl okej.

Tiden är ute, samtalsämnena på upphällningen och Per tackar för ett vuxet samtal. Själv hastar jag vidare ut i Stockholms-vimlet med något av det sista Per sa till mig färskt bevarat i minnet. Att han tycker illa om alla de som hela tiden tycker till om andra. Själv undviker han därför att ha åsikter om personer.

Jag mötte en Per Morberg som en alldeles lagom klok man. Trevlig, lättsam, precis som allvarsam, underhållande – och möjligen lite uppfriskande småtokig.

Trattkantarellsoppa

4 förrättsportioner

8–10 dl färska trattkantareller eller 2 dl torkadeGranngarden_personligt_permorberg5
2–3 schalottenlökar
smör till stekning
1/2–1 dl portvin
5 dl grönsaksbuljong
3 dl vispgrädde
1 msk japansk soja, helst tamari
salt och peppar
hackad persilja till garnering

Blötlägg torkad svamp i minst 30 minuter men använd helst färsk.

Skala och hacka löken fint. Stek svampen på hög värme i lite smör så att vätskan kokar bort. Lägg i en smörklick, tillsätt löken och fräs alltsammans på fortsatt hög värme tills löken är genomskinlig.

Häll i portvinet (portvinet kan antändas, så se upp – det kan gå snabbt!) och rör om. Tillsätt buljong, grädde och soja och rör om igen. Koka upp under omrörning, sänk värmen och låt sjuda i 10–15 minuter.

Mixa soppan och smaka av med salt och peppar och kanske lite mer portvin.

Pers recept kommer från boken ”Morberg jagar och lagar”, Bonnier Fakta.

Per Morberg

Familj: Fru och fem döttrar, en av dom bor kvar hemma.
Ålder: Nyss fyllda 50.
Bor: På en herrgård i ett gammalt storbondehus på Tullgarns slott utanför Trosa.
Aktuell: Var nyligen sommarpratare i P1, snart ny kokbok och tv-aktuell med nya matprogram.

 


Vill du också läsa?