Välj område

Personligt

Martin ”E-type” Eriksson om kärleken till djuren

Vi hälsade på hemma på gården hos Martin ”E-type” Eriksson som pratade om kärleken till djuren, om livets kontraster och att förverkliga en livslång dröm. Men också om saknaden efter vännen Denniz ”Dagge” Pop, som fick Martin att tro på sig själv. 

Adelsö, granne med barndomens favoritutflyktsmål Birka. Här har Martin Eriksson, mer känd under artistnamnet E-type, hittat hem. I den stora inhägnade trädgården springer hundarna Nelson, Vanda och Eira. I hönshuset bor tio hönor tillsammans med tuppen Åke och i hagen bakom huset strövar för närvarande 22 får. – Det finns inget deppigare än en gård som är tom. När jag köpte den här gården var allt igenväxt, nergånget och här fanns inga djur. Jag blir väldigt glad när grannarna kommer förbi och säger att allt blivit så fint nu. Jag försöker göra det mesta själv, på mitt sätt, och tycker det är roligt att experimentera. Jag är väldigt impulsiv. Ibland blir det bra, som fårhuset där borta, ibland blir det mindre bra.

Tystnaden, stillheten och grönskan på ön är långt ifrån de stora scenerna, euro-discon och den storslagna pyrotekniken som varit hans signum sedan mitten av 90-talet.

– När jag varit på turné är det otroligt skönt att komma hem. För varje år som går tar jag mig tid att vara mer hemma. Jag behöver verkligen kontrasterna numera.

Efter drygt 20 år i branschen känner han sig på ett sätt klar med musiken. Samtidigt spelar han nästan varje helg. Men musiken har blivit mer av en hobby. Och E-type har blivit Martin igen.

– Ja, jag är på väg att bli den jag var innan. Den där Martin som gillar att bygga saker, måla och fixa. Jag är lite fuskbonde här hemma och tycker det är fantastiskt att skrota runt och ta hand om mina djur. Jag har alltid massor av projekt på gång. Problemet är att jag bara kan göra en sak i två timmar, sen tycker jag det blir så tråkigt att jag måste göra något annat. Sen kan jag gå tillbaka och göra samma sak igen för då har jag glömt att det var tråkigt.

Att musiken blivit en hobby betyder inte att Martin tar det lugnt. Han har, för att använda ett slitet uttryck, många strängar på sin lyra. Idéerna sinar aldrig och inte heller förmågan att se möjligheterna.

– Det är viktigt. Om jag skulle tvivla skulle jag stanna. Du måste våga testa och vara stolt över att du i alla fall försökt. Jag har blivit bränd många gånger så numera lämnar jag aldrig ifrån mig huvudansvaret. Jag vill sitta vid rodret, även om det går åt helvete för då vet jag att det inte beror på någon annan.

Det var den drivkraften som fick honom att 2011 förverkliga en dröm han burit på större delen av sitt liv.

Musiken är numera bara en hobby för Martin och vikingakrogen Aifur visade sig vara ett vinnande koncept.

– Efter drygt 20 år med musiken trodde jag inte det var möjligt att göra karriär en gång till. Jag har alltid drömt om att någon gång i livet öppna en vikingakrog. Hela konceptet med inredning, recept och så vidare fanns klart i mina tankar i många år. När jag hittade Aifur-lokalen i Gamla stan föll alla bitar på plats. Jag är otroligt stolt och glad över att jag fick möjlighet att förverkliga det.

Vissa höjde nog på ögonbrynen när kungen av eurodisco gav sig in i krogbranschen. Men Aifur visade sig vara ett vinnande koncept.

– Har du 200 poäng i till exempel arkeologi kan du väldigt mycket om det. Jag har varit på krogen i trettio år och har alltså 200 poäng i ”krogologi”, säger Martin med ett skratt. Jag tycker det är roligt med mat och dryck. Men framför allt tycker jag det är roligt att skapa rätt stämning.

I samma veva som Aifur öppnade var han med i tv-programmet Så mycket bättre. Vissa såg det som ett smart marknadsföringsknep för Aifur, för Martin handlade det om något helt annat.

– Främsta anledningen till att jag tackade ja var att det skrevs i tidningarna just då att jag var elak och dryg. Jag ville visa att den bilden inte stämde. Då skulle min mamma bli glad i sin himmel.

Programmet blev precis så bra som han hade hoppats.

– Det var jättetrevligt, jag älskade varje sekund. När Laleh gjorde Here I go again höll jag på att ramla av stolen och när Tomas Ledin gjorde Set the world on fire var det faktiskt det största ögonblicket i mitt musikliv. Han är en legendar som jag vuxit upp med, att höra honom framföra min låt var magiskt.

Musikintresset väcktes tidigt i en musikalisk familj. Pappa, mormor och farmor spelade piano. Morfar var tenor i kyrkokören, farfar byggde nyckelharpor.

– Jag brukade sitta och hamra på mormors piano efter skolan och när jag var omkring tolv började jag drömma om att jobba med musik.

När han 1994 träffade Denniz ”Dagge” Pop på numera legendariska Cheironstudion fick han det musikaliska självförtroende han saknade.

– Även om jag skrev låtar och höll på med musik hade jag dåligt självförtroende när det gällde sången. Dagge sa ”du ska inte blanda inte in någon annan, du ska göra dina låtar själv”. Då blev jag väldigt glad. Jag har honom att tacka för att jag vågade göra min grej. Han var ärlig på ett skönt sätt och sa ”gör om, gör rätt” och det blev alltid bättre. Han blev mitt bollplank och min närmaste musiker.

Under åren 1994 till 1998 kretsade allt kring Cheiron och samarbetet med Denniz Pop och producentkollegan Max Martin. Med hitlåtar som Set the world on fire och This is the way tog Martins karriär fart direkt både i och utanför Sverige. Idag ser han tillbaka på tiden med blandade känslor.

– Allt handlade om musik, vi bodde i princip i studion. Vi jobbade, gick på krogen och tillbaka till studion igen. Det var en väldigt rolig tid, men sorglig att se tillbaka på. Dagge levde alldeles för kort.

Denniz Pop gick bort i cancer 1998.

– Tio år tidigare gick min mamma bort i cancer och när samma sjukdom tog Dagge blev livet svart. Jag turnerade och drack för mycket för att dämpa känslorna. När Dagge dog förlorade jag mitt främsta bollplank och den enorma glädje som musiken gav mig. Vad jag än har gjort sedan dess har det inte blivit lika bra och jag saknar honom fortfarande.

För Martin är det lika självklart att ta hand om djuren som att betala sina räkningar.

På frågan vad han är mest stolt över behöver han fundera.
– Jag är stolt över att jag skrev så många bra låtar för 20 år sedan för det innebär att jag kan leva det liv jag lever idag. Sen är jag stolt över att jag varit i branschen så många år och aldrig testat några droger. Det har varit ett enkelt val – tar du droger så bråkar du med skallen och det ska du inte göra. Jag är också otroligt stolt över mina föräldrar som gav mig en moralisk kompass som hjälpt mig i livet.

Han har även sina föräldrar att tacka för sitt vikingaintresse.

– Jag växte upp på Ekerö och vi tog ofta båten till Birka. Mamma var historielärarinna och pappa journalist. De var otroligt duktiga berättare. Vikingatiden är som en palett av roliga och spännande saker. Visste ni förresten att det är ett gravfält från vikingatiden här i fårhagen?

Fåren kommer glatt springande när Martin ropar.

– Nästan alla mina djur kommer från dåliga förhållanden. Jag vill ta hand om alla djur som mår dåligt. Om jag kan utnyttja det lilla kändisskap som jag har kvar för att lyfta frågan om att vi måste bete oss bra mot djuren så är jag glad. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. För mig är det lika självklart att ta hand om djuren som att betala räkningar eller handla mat.

Laila, ett av fåren, håller sig extra nära och följer inte med de andra när de springer tillbaka. Istället går hon med till grinden, står kvar och ”ropar” efter Martin när vi går tillbaka till huset.

– Hon fattar inte att hon är ett får utan beter sig mer som en hund. Jag funderar på att ta med henne på nästa  Adelsö marknad. Det vore väl något, att gå omkring med ett får i koppel? Jag tror hon skulle gilla det, säger Martin med ett leende.

Att ständigt vara på turné har inneburit uppoffringar.

– Som artist hamnar du lite utanför. Det är fantastiskt att jag har kvar mina barndomskompisar eftersom jag har missat så mycket. Jag har en drömbild av hur en familj ska se ut och det liv jag levt har inte stämt överens med den. Hade jag inte blivit artist hade jag nog haft barn. Men man får vara glad över allt som livet gett och jag hoppas fortfarande på att få barn någon gång.

Han är fortfarande artist och missar fortfarande mycket. Han är också krögare, vikingaentusiast och gårdsägare med ett brinnande engagemang för djurens bästa.

– Ibland får jag höra att folk säger att jag är en legendar. Då skulle de se mig när jag står med fötterna i fårskit och lagar stängsel i två minusgrader. Eller när jag fick ge alla höns ögondroppar i vintras. Det är så långt ifrån de stora scenerna man kan komma. Men jag älskar det här livet. Min släkt har varit lantbrukare i många generationer. Att flytta hit har gett mig ett nytt lugn.

 

Martin ”E-type” Eriksson

Ålder: 52 år.
Bor: Adelsö utanför Stockholm.
Gör: Driver flera restauranger, turnerar, skriver låtar, tar hand om gården och sina djur.
Aktuell: Konsultuppdrag att inreda och ”vikingfiera” restau-rang Särimner på Birka. Kanske i melodifestivalen nästa år, kanske inte. ”Har skickat in ett bidrag, vi får se vad Björkman säger. Men det skulle vara roligt att släppa nytt med buller och bång.”

 

Två snabba

Favoritplats I Den här gården och ön med alla sina hemligheter och fornlämningar. Jag åker ner till kyrkan vid vattnet med mina hundar varje dag. De får leka i vattenbrynet och jag funderar på hur det såg ut förr, var hamnen låg och vattenlinjen gick.   

Favoritplats II Stugan i skärgården utanför Luleå. Min morfar byggde den och jag känner mig nära honom när jag är där. Jag åker dit så ofta jag har möjlighet.   


Vill du också läsa?