Välj område

Personligt

Krönika Bella Linde: Odling ger mening

Facebookbilden kittlar lika lustfyllt som irriterande. Den är direkt ful, med uselt ljus och ett motiv föreställande två halvspruckna men jordfyllda plastkrukor nerkörda i ett erbarmligt plastkärl. Men så är det innehållet … Ur myllan sticker det upp små hjärtblad. Lite ludna och åt det silvergrå hållet. En smula yrvakna. Och underbara!

I statusraden informerar krukägaren att det är kronärtskocka av sorten Violet de Provence, att de har stått på fönsterbrädan under dagsljusbelysning sedan jul och att det nu är dags att så tomat och aubergine.

Det är där jag nästan svimmar av förtjusning. Samt dånar av avund. Det är där och då mitt odlarhjärta hoppar jämfota i bröstet, närmast bankar på revbenen och ropar: ”Kom igen! Sitt inte och lipa över allt du inte hunnit. Sätt igång istället. Nu!”

Tack vare en rätt miserabel bild i sociala medier får jag fart på de odlingar jag längtat efter så intensivt. De som hamnat på efterkälken i den dagliga floden av jobb och städning och matinköp och hundpromenader och tvätt och umgänge och träning och läxläsning och biobesök och wordfeud och … Ja, ni vet. Den där ganska härliga floden som kallas livet och där något så vitalt som odling rimligen har sin givna plats.

Så snart sitter jag där vid köksbordet. Med sortlistor, odlingsdagbok och växelbruk-schema. Med finfin såjord och såpinnar klippta ur mjölkkartong. Med frön från förra året, frön från frökedjor, nyfunna odlarvänner och gamla bekanta, och inte minst drivor av internetbeställda fröpåsar som dumpit ner i brevlådan.

Jag rullar krukor av tidningspapper, för sinnesfridens och miljöns skull. Blomsprutsprejar papperet en smula, hoppas slippa dilemmat med uttorkad odling som följd av törstiga krukor. Pytsar i jord med spetsig matsked. Duttar i lite vatten. Och hämtar andan inför det närmast magiska ögonblick när just min säsong börjar. När årets första frön petas ner i jorden.

Det är nästan löjligt vilka känslor detta kan väcka. Att drömma och fantisera, längta efter tecken på liv. Att se det första lilla gröna kika fram, parera ljus, värme och vatten. Att hjälpa den korta säsongen på traven och ha plantor klara tills frostrisken är över. Att stå med för tidigt sådda tomatplantor som antagit formen av rangliga misslyckanden, men rädda dem med djupare krukor och vårsolens glans.

Att slitas mellan hopp och förtvivlan och en herrans massa plantor i olika stadier. Att kaxa upp sig över sommarsquashen som geschwint gått från frö till knubbiga plantor på bara några veckor. Att förkultivera för mycket, av skräck för att inget ska ta sig. Och snart stå överhopad av sticklingar som aldrig i helskotta får plats i odlingsbäddar och växthus. Men som på ett förunderligt vis ändå hamnar i jorden och snart klär den med frodiga blomster och prunkande livskraft, där surrande humlor och bin svirrar runt. Som ger oss skönhet och mat och en uppgift i livet. En uppgift som inga Facebookkonton i världen kan skapa. Eftersom den utförs med jord under naglarna och ger en äkta slags mening.

Bella Linde

Journalist och författare, just nu aktuell med en uppdatering av populära Rätt ur jorden – handbok i självhushållning och poddradioserien Grönsakslandet.


Vill du också läsa?