Välj område

Personligt

Klara Zimmergren & Frasse

Portratt_Hund_Klara-Zimmergren_412_1

Att stor humor kan födas ur svår sorg är hyllade komikern och nyblivna mamman Klara Zimmergren ett fint exempel på. På hennes väg genom ljus och mörker har fyra tassar trofast följt henne…

Man brukar ofta hitta likheter mellan hundar och deras ägare. I Klara Zimmergrens och hennes sjuåriga airedaleterrier Frasses fall är det inte svårt. På ytan finns förstås en likhet i färgerna och trots att solen knappt tittar fram mellan molnen i Slottsskogen i Göteborg gnistrar det också i bådas ögon. Men där finns även en känslighet och ärlighet som gör att båda till en början har en granskande blick och vaksamhet mot främmande.
– Klara, säger hon och sträcker fram handen.

Frasse tittar bort och vill inte hälsa. Men så är han en airedaleterrier också, kungen av terriers. Dagen till ära nyklippt.
– Rasen ska ju egentligen ryckas, men jag är för blödig för det, förklarar hon.

Det är något väldigt speciellt med att träffa personer som har fått oss att skratta. Omedelbart infinner sig en varm känsla av tacksamhet. Med figurer som brukshundsinstruktören Görel, Roll on-mannen eller den besvärliga svärmodern Viveka Andebratt i serien Mia och Klara slog hon och komedi-partnern Mia Skäringer an en helt ny sträng i Humorsverige som klingade djupt in i folksjälen. Gemensamt var de ensamma människorna.
– Vi är egentligen alla ensamma på våra små öar och det är rörande hur mycket vi anstränger oss för att hänga med och vara som alla andra.

Sedan dess har hon varit programledare för tv-serierna Djursjukhuset och Bästa vännen på SVT. I år har hon även långfilmsdebuterat som Ulfs fru i Kvarteret Skatan åker till Laholm.

Klara smiter plötsligt ner en bullbit till Frasse på golvet. Hon är inte den strikta typen medger hon och de undvek noga att gå in på hunduppfostran i komediserien för att inte få Hundsverige efter sig. Det är ett känsligt ämne, det vet hon.

Humorn upptäckte hon tillsammans med sina tjejkompisar som tonåring. Hon tog clownrollen och drev ofta med sig själv. Idag skulle hon vilja tipsa den tonåriga Klara om att inte fokusera för mycket på sina brister och klantigheter.
– Samtidigt är den grubblande mörka sidan hos mig ett bränsle när jag skriver idag.

Som liten stod hund överst på önskelistan i alla år. Hon minns föräldrarnas skilsmässa då hon var elva som en tuff period. Den sommaren fick hon låna en bekants airedale för långa promenader.
– Jag minns fortfarande hur kopplet kändes, hur jag önskade att folk skulle tro att han var min. Den kontakten var väldigt läkande.

När hon flyttade hemifrån dröjde det inte länge innan hon skaffade sin första airedale Anton. Han följde med överallt och var hennes ständiga följeslagare i singel- och partylivet. När han var elva fick han till slut så ont i ryggen att Klara fick ta det svåra beslutet att åka till veterinären för sista gången.
– Det var outhärdligt. Men samtidigt uthärdligt eftersom jag visste att allt var utrett mellan oss och ingenting osagt.

Efter en tid åkte hon och den dåvarande pojkvännen till en kennel i Skåne för att titta på en valp.
– Plötsligt kände jag ingenting och ville bara åka därifrån! Jag var väl rädd för att såras igen antar jag. Efter ett tag tittade kennelägaren snällt på mig och sa så bra: du behöver inte köpa en hund av mig. Men skaffa en, för jag ser i dina ögon att du behöver en hund!

Portratt_Hund_Klara-Zimmergren_412_2

En av Klaras favoritsysselsättningar är långa promenader med vänner där hundarna kan leka av sig tillsammans.

Det tog bara en halvtimme i bilen på väg tillbaka med Frasse i baksätet så kändes han som en självklar del av familjen. Rasen var otroligt populär under 50- och 60-talen. Mycket tack vare historierna om hjältedåd som hundarna utfört under kriget. Idag är den dock mer sällsynt med en 148:e plats bland nyregistreringar hos Svenska Kennelklubben. Klara tror att det beror på pälsvården och att de är krävande som små.
– De är inte kloka och testar ens tålamod rejält! Det vet alla. De biter gärna kärleksfullt. En kompis blev så mycket biten i innanlåret av sina hundar att hennes gynekolog fick en chock!

Livet med Frasse är ett äventyr.
– Han har så mycket humor och vi skrattar ihjäl oss åt honom. Det är skammen som är lite jobbig ibland. Vid ett tillfälle rymde han rakt in i en picknick, knyckte en petflaska som han sedan jagade. Jag hade tur, familjen som satt där skrattade bara.

När det gäller lydnad är ljus hundröst något som verkligen fungerar, intygar hon. En gång surrade hon Frasse vid locket till en papperskorg och gick över torget för att handla.
– Plötsligt hör jag hur folk skriker och ser en livrädd Frasse på väg rakt ut i rusningstrafiken med locket släpandes efter sig. Bilar och spårvagnar tvärstannade. Jag tänkte: jag dör! Jag får panik och skriker argt utan effekt. Då är det en tjej som säger med den finaste lilla rösten ”kom då lilla gubben”. Han kravlade darrande fram och upp i hennes famn.

Flickan visade sig arbeta på ett hunddagis och hade gått rakt ut i korsningen och satt sig på huk för att rädda Frasse.
– Hon berättade för mig att en av deras hundar hade blivit överkörd den veckan och hon pallade inte att se det en gång till. Jag älskade henne så mycket i den stunden!

Under åren har Frasse och Klara gått både agility- och lydnadskurser.
– Jag har aldrig sett mig som tävlingsmänniska, men kicken är otrolig att springa bredvid hindren! Jag hade gärna åkt på tävlingar landet runt i husvagn och bara ägnat mig åt min hund. Det är något av det roligaste jag vet.

Nuförtiden finns dock annat som kräver hennes uppmärksamhet. Sedan förra året är hon mammaledig med fyraårige sonen Nikolay. I hennes P1-sommarprat tidigare i år gav hon röst åt alla som en gång närt en dröm om att skaffa barn utan att lyckas. Med värme och humor gjorde hon upp med alla insinuationer och välmenta, men ändå sårande, kommentarer. Hon gav även konkreta råd till hur man ska hantera sociala situationer där frågan kommer upp. Reaktionen blev överväldigande och hon hyllades för sitt mod.

Efter år av dyra försök på kliniker ställde hon och maken Lasse sig i adoptionskö. När de nästan hade gett upp hoppet inträffade undret och historien fick ett lyckligt slut i deras fall. Även om hon beskriver omställningen som det innebar att få hem ett barn som extrem, utan tid att vänja sig via en bebisperiod, kan de känna tacksamhet över att slippa vaknätter och allt annat som spädbarn innebär.
– Nu sitter vi här med det här fantastiska barnet, en färdig liten karaktär som litat på oss från första stund. Innan han kom tänkte vi att: oj, vad det måste vara jobbigt för honom med omställningen. Nu måste vi verkligen vara positiva och lyhörda! Sedan svepte han in som den gladaste person i världen, en överlevare som det är en gåva att få vara i närheten av.

Hon sänker rösten.
– På senare år har det inom hunduppfostran varit populärt med positiv förstärkning, att berömma det som hunden gör rätt, istället för att påpeka fel. Det här kanske någon tycker är sjukt, men det funkar klockrent på barn! Att bygga ett självförtroende – visa nu vad bra du är på att duka av din tallrik!

Erfarenheten som hundägare har varit en fördel i föräldraskapet.
– Jag tror hundägare är coolare. Jag har suttit i taxi på väg till veterinärakuten med en hund som jag tror ska dö. Då lär man sig att hålla huvudet kallt för att inte hunden eller barnet ska känna att mamma också är rädd.

Ibland går hennes djurkärlek till överdrift, erkänner hon. Som när hon var på Kreta med Lasse och ägnade veckan åt att försöka rädda en hund som satt kedjad i solen.
– Jag vet inte varför, men i de situationerna är det som att alla pilar pekar på mig, att jag av alla människor måste göra något. Utsatta djur och barn är så försvarslösa, det bränner hål i mig.

För att hålla rädslorna stången har hon gått i terapi, men odlar även en gudstro.
– För mig är det intressanta dels kärleksbudskapet, att hjälpa varandra och vara en god person. Dels att någon månar om mig. Jag tror på Gud och tänker att någon har en plan för mig. Det känns tröstande ibland när man sitter fast och grubblar.

KLARA ZIMMERGREN

FÖDD: 1967.

FAMILJ: Maken Lasse, sonen Nikolay och hunden Frasse.

HYLLAR: Alla kvinnor som gett upp karriärer för att starta djurskyddshem av olika slag. Människorätt och djurrättsfrågor drivs ofta av samma människor.

ÄLSKAR: Hundar eftersom de har en snäll energi vi mår bra av.

DRÖM: Skriva en bok eller resa landet runt på tävlingar och ägna mig åt hunden på heltid.

 

Några snabba frågor till Klara och Frasse

Favoritmat?
K: Vegetarisk biff med en god sås och pommes.
F: Lax, jag blir galen när folk grillar det!

Favoritlek?
K: Streetdance och funk.
F: Klättra i höga berg och kasta saker i vattnet och sen hämta dem med mina hundkompisar.

Rädd för?
K:
Fulla människor.
F: Skramlande kastrullock.

Gladast över?
K: Att få jobba med det jag tycker om och förstås att vara mamma.
F: När jag får leta godis i skogen, träffa Klaras mamma eller mina hundkompisar.


Vill du också läsa?