Välj område

Personligt

Djurvännen Caroline af Ugglas

 

Det är viktigt att lära sig tacksamhet, annars är det lätt att fokusera på att mackan fastnar i brödrosten …

”Det är viktigt att lära sig tacksamhet, annars är det lätt att fokusera på att mackan fastnar i brödrosten …”

Om ”rösten är själens spegel” kan man i hennes sång höra en person som slagits både för sina passioner och mot sin sorg. Men där finns även värme och en smittsam kärlek till livet. Mitt uppe i arbetet med nya plattan får Grannliv följa med Caroline af Ugglas till platsen som ger henne lugn.

Caroline av Ugglas är en vild häst. Alltid i full galopp genom livet, oftast i flock, omgiven av andra vildhjärnor har hon med sin explosiva energi fått dem att ryckas med i hennes upptåg. Lika rastlös och stirrig som skör och sårbar.
– Jag kunde få med mina kompisar på de mest halsbrytande saker när jag var yngre och har alltid hängt i grupp. Om man råkar göra knäppa saker själv på stan tycker folk att man är konstig, men är du galen tillsammans med andra kan man skratta åt det.

Solbränd, just hemkommen från det nya lantstället norr om Marbella i Spanien, strålar hon ikapp med vårsolen trots att vinden biter i kinderna. Den högljudda Caroline som i ungdomen älskade att chockera och festa vilt lyser med sin frånvaro. Här i stallet, fem minuter från hemmet väster om Stockholm, har hon en av sina favoritplatser.
– Sedan jag fick barn har jag lugnat ner mig. Nuförtiden dricker jag max ett och ett halvt glas vin och tillåter mig aldrig att tappa kontrollen, förklarar hon samtidigt som hon traskar ut i hagen för att hämta sitt halvblod Chess.

Här är hon minst fyra dagar i veckan när hon inte spelar in skivor, ställer ut sina tavlor, ger konserter eller repeterar med sina två körer i Uppsala och Stockholm, ”Kör för alla”. Sedan det folkliga genombrottet i Melodifestivalen 2009 med låten Snälla Snälla har hon släppt två album i snabb följd. Just nu arbetar hon och maken Heinz Liljedahl i studion för att få klart hennes sjunde album, som går under arbetsnamnet Monda.

Granngarden_Caroline_af_Ugglas6

Mitt i samtalet ringer elvaåriga dottern Eddie-Lee och vill ha uppmärksamhet. Mamma Caroline försöker tålmodigt förklara att hon är upptagen, vilket är lättare sagt än gjort.
– Hon är som jag och kan få alla att fokusera på henne när hon vill, skrattar hon kärleksfullt och skakar på huvudet.

Med ett högt livstempo och en hjärna ständigt på högvarv har hästar varit Carolines passion och ett sätt att finna lugnet.
– När du rider måste du vara fokuserad. Annars händer det lätt någonting. Samtidigt gillar jag adrenalinkickar. Galoppera, klättra eller dyka – sånt som för mig bort från vem jag är, säger hon.

Men är det inte en form av flykt?
– Konst är en flykt! Hela livet kanske är en slags flykt …! Nu när många av oss inte är bönder och använder vår tid till kroppsarbete eller till att få ihop mat för dagen tror jag att många blir uttråkade. Vissa blir så deprimerade att de vill bli sjukskrivna, vilket jag inte tror är den rätta medicinen. Jag skulle bli deprimerad om jag inte såg till att hela tiden ha fullt upp med saker att göra!

Tidigare hade familjen fyra hästar. En till Caroline, en till dottern och två till deras kompisar. Då var det verkligen fullt upp. Till slut blev det för mycket och nu har hon bara en häst och lånar när hon vill göra det bästa hon vet: rida ut och prata med någon av väninnorna.

Granngarden_Caroline_af_Ugglas2

Det går inte att ta miste på Carolines stolthet när hon leder sin Chess över gårdsplanen. Han är ett medelålders halvblod med mycket fullblod i sig som hon tränar hoppning med. Som mest har de hoppat 145-hinder, men nu blir det mest 120.
– Han är en perfekt häst för mig. Jag gillar människor och djur som är lite knäppa med mycket personlighet och det har han. Det är kul att han är lite psykad – då vet man att han har en själ.

För att hinna med har hon hjälp av en tjej tre dagar i veckan.
– En häst ska motioneras varje dag tycker jag. Då håller den sig frisk. Många lägger in en vilodag per vecka, men jag har märkt att de alltid kommer automatiskt ändå för att man är sjuk eller det är åska eller något annat.

Caroline af Ugglas både hatar kontroll och behöver den, säger hon. Som om hon ständigt får skärpa till sig för att vara människa. På många sätt är hon lika färgstark som sina tavlor. Kroppsspråket är yvigt, blicken intensiv och skrattet smittande. I vanliga fall brukar alltid Heinz vara med. Han är hennes stora kärlek och följeslagare. Dock inte idag, kanske eftersom hon känner sig så trygg i ridmiljön.

Granngarden_Caroline_af_Ugglas3

Hennes person är full av paradoxer. Samtidigt som hon är slarvern personifierad vill hon ha full kontroll. På samma gång ett fyrverkeri av energi som sprutar åt alla håll, och den i stallet som lyckas tämja de vildaste hästarna med sitt lugn.
– Jag har alltid velat ha hästar som ingen annan vill ha. Ju stökigare desto bättre. Det handlar inte om att skaffa sig respekt, utan att få dem att slappna av. Jag orkar inte med hästar som man måste driva på, därför väljer jag hästar med mycket fullblod i. Då får jag arbeta med att lugna ner dem, samtidigt som jag jobbar med att lugna ner mig själv.

I sin bok ”Hjälp, vem är jag?” som utgörs av nedtecknade terapisessioner med författaren och terapeuten Ukon pratar hon mycket om hästar. Bland annat om att de är telepatiska och att man måste tänka raka kommandon utan negationer, det vill säga  att det inte går att tänka ”stick inte”, utan istället ”stanna!”.
– Jag bad alltid om de elakaste hästarna tidigare eftersom jag är bra på att prata dem lugna. Men efter en olycka då en häst stegrade och hamnade ovanpå mig är jag försiktigare.

Caroline började med hoppningför tre år sedan, men har ridit nästan hela sitt liv.
– Jag tyckte att sadel och fin utrustning var för mesar förut och red alltid barbacka. Jag köpte alltid okunniga hästar. Men så var jag med Stjärnornas Hoppning på tv då vi fick lära oss att hoppa och rida på utbildade hästar. Det fick mig att köpa en ”fin” häst och skaffa en riktig ridutrustning. Ju bättre grejer du har, desto skönare sitter du och ju lättare är det att åstadkomma bra resultat. Nu älskar jag att rida på volten och att öva hoppning!

På landet finns det alltid saker att göra!

På landet finns det alltid saker att göra!

Hon rider iväg en sväng medan vi flyttar kameran men kommer snart tillbaka i en härlig galopp längs grusvägen. Det lyser ur ögonen på henne. Djuren är ett ständigt tema i hennes liv. Första skivan Ida Blue fick namn av hennes hund Ida Blå, en blåprickig vorsteh. Hon pekar en bit bortanför parets arkitektritade villa.
– Där ligger min djurkyrkogård. Där finns alla möjliga djur, hundar, kaniner, fåglar och katter som vi har haft i familjen. Vår katt blev bästa kompis med en hare som bodde under huset intill poolen. De brukade sola tillsammans. Men sen en dag fick min dobberman för sig att äta upp kaninen … ja, så är det på landet. Djur är det bästa som finns! Just nu skulle jag vilja ha en bostonterrier eller en chihuahua.

Fler än en gång har hon tagit hand om både människor och djur i sitt hem som behövt skydd. Visst, det finns ett jesuskomplex begravet i henne, erkänner hon.
– Jag kanske borde bli präst, skrattar Caroline och ser fundersam ut.

Det är inte helt taget ur luften. Hennes farmor som hon hade ett särskilt band till lärde henne att läsa aftonbön. Tron har hon alltid haft med sig och hon tycker att det är en viktig del av livet.
– Tro är något att vila i. När jag var liten kunde jag be om en röd klocka exempelvis. Nuförtiden är det inte så mycket materiella saker jag ber om.

Granngarden_Caroline_af_Ugglas5

För Caroline är bönerna ett sätt att påminna henne om vad som är viktigt. De blev en rutin för henne sedan hon blev mamma.
– Det började nog igen med att jag bad om att få ett friskt barn. Man mår bättre när man inte sätter sig själv i centrum. Jag är tacksam för mina fina barn, min man och att jag får göra det jag tycker om. Ibland är det nästan så att jag skäms över hur bra jag har det! Det är viktigt att lära sig uppskatta sånt, annars är det lätt att fokusera på att mackan fastnar i brödrosten …

Även om hon älskar sitt liv finns det drömmar för framtiden.
– Jag skulle vilja ha en strutsfarm i Spanien dit folk kan komma och rida. Samtidigt skulle jag bli jätteledsen om jag var tvungen att sluta med körerna. De är lite grann som min familj, vissa medlemmar har varit med i tio års tid! Jag får väl ta längre vinter-uppehåll så att jag kan vara med mina strutsar i Spanien …

Caroline af Ugglas

Ålder: 39 år.
Bor: På landet utanför Kungsängen, nordväst om Stockholm.
Familj: Maken Heinz Liljedahl (musiker, producent), barnen Eddie-Lee och Otis samt Heinz dotter Olivia. Plus ett antal djur.
Aktuell: Med ny skiva till sommaren.

 

Djur i Carolines liv:

Allies – Min fina dobberman som jag blev en trygg ledare för efter många år.
Chess – Min nuvarande häst.
Ida – Blåprickig vorsteh.
Musse Pigg – En brun shetlandsponny.
Prins – Min fantastiska häst, ett varmblod som blev 30 år. Hade honom 16 år. Han har hjälpt mig genom många svåra stunder. På slutet fick han foderstrupstockning och jag är glad att jag fick hjälp med beslutet att ta bort honom. Det är så svårt att veta när det är dags!
Rita – Min dobberman vars gudmor nu fått bli Ritas matte istället eftersom jag reser för mycket.
Rosa – En shetlandsponny som var elak mot alla utom mig. Henne fick jag låna på somrarna av grannen. Hon var nästan min.


Vill du också läsa?