Välj område

Personligt

Björn Skifs om kärleken till musiken och djuren

granngarden_bjornskifs_katt2

För en man som Björn Skifs, som förutom sin musik inte har en enda hobby mer än att skrota runt och småfixa, kan möjligen inte livet bli så mycket bättre än nu. Snart är det premiär för hans show på Cirkus och hemma på prästgården behöver han både rädda katter och ta hand om tusentals nedfallna höstlöv.

– Nu förstår du vad jag sysslar med när jag inte håller på med musik. Säger en av våra allra mest folkkära artister Björn Skifs med stegen under armen och med bestämda steg på väg bort mot en av trädgårdens vackra ekar. Där uppe i trädkronan sitter lilla Molly, den lurviga sexmånaders kattungen av rasen birma som Björn letat efter och kallat på flera gånger.

Björn ställer stegen mot den grova trädstammen, tar steg för steg i jämn takt, nära nog hela vägen upp till sista avsatsen. Kanske är det fyra meter upp, eller möjligen det dryga. Björn sträcker ut handen för att nå Molly. Som bestämt sätter klorna i barken och vägrar att gå sin husse tillmötes. Björn han bönar, säger till på skarpen, lockar … så där som till ett trotsigt liten barn – och när liten katt ändå inte rör sig ur fläcken är det Björn som får sätta foten på det översta steget och samtidigt luta sig mot en trädgren för att hålla balansen inför en numera knäpptyst publik. Molly fångas i ett stadigt grep och så börjar baklängesstegen nedför till fast mark och sedan stora kramkalaset med liten misse, ännu lätt chockad över sitt äventyr på allt för höga höjder.

granngarden_bjornskifs_katt4

Egentligen är Björn hundmänniska, precis som resten av familjen. När pojkarna var små frågade de ofta, ofta efter att få en egen liten hund.
– Då reste vi mycket och det funkade bara inte med en hund. En dag kom barnens mormor dragandes på en katt, jag tyckte inte om katter då. Tänkte att de var oberäkneliga, men hur det än var så föll jag för vår första katt och det var härligt att se hur pojkarna tog hand om honom. Det blev en viktig ömhetsgrej.

Björn skrattar och pustar skämtsamt ut. Som sagt, att äga djur och bo på landet förpliktigar hur rara de små djuren än är.

Det var för dryga tjugo år sedan som Pernilla och Björn, nyförälskade och så där lagom okunniga om alla måsten som hänger ihop med att äga ett gammalt hus, såg annonsen om prästgården anno 1760, och åkte ut för att kika.
– Vi sa direkt till varandra att nej, det där huset är alldeles för stort för oss. Så blev det ändå att vi såg förbi allt detta som egentligen talade emot.

granngarden_bjornskifs_katt3

Köpet gick av stapeln och sedan kom verkligheten ikapp med det nedgångna som genast var tvunget att renoveras och ses efter. Det blev som Björn säger ”lite pyssel” med att riva ut både kök och badrum, lägga om tak …

Och dränera kanske?
– Nej du, gammal torpargrund här, det är bra det. Det blåser hälsosamt rakt igenom huset, säger Björn som verkar ha den där ödmjuka glimten i ögat och självdistansen som en inbyggd hörnsten i sitt sätt att vara.

Vi bjuds på goda syltkakor och slår oss ner på altanen som flödar i ljus, förmodligen höstens sista riktigt skönt värmande strålar. Mjuka, vackra sådana som får höstlöven att skimra i rött och guldgult. Gräsmattan är ännu frodigt grön. Fåren som i somras arrenderades på prov och gick i hagen alldeles nära huset, lämnades åter förra veckan.

Emellanåt hörs det svaga ljudet av bilmotorer från vägen ett stenkast härifrån, konstigt vore det väl annars, så nära huvudstadens nätverk av bilvägar som vi trots allt är.

Om han någon gång ångrat flytten till landet – som kom sig i detta rosa skimmer av lycka?
– Inte en dag, inte en stund och egentligen är det inte så konstigt. Jag kommer från ett litet samhälle, Vansbro, och är van vid när det är lite mindre och lite enklare vardag. Jag bodde i stan under några år i början på det härliga 70-talet, men jag lärde mig aldrig att riktigt trivas. Det blir till och med lite galet ibland när jag åker in till stan för att gå på ett fömiddagsmöte, får några timmar över till nästa möte och tänker att ”äsch, jag åker hem istället för att stanna kvar, det hinner jag”.

Sönerna Oliver och Jonathan är stora nu men bor kvar på gården, dock inte under samma tak som Björn och Pernilla. De har flyttat ”lagom långt bort”. Oliver till den gamla kusk-
stugan en halvminuts promenad från prästgårdens gavel och Jonathan till ett av de vackra småhusen vid grusplanen, så där en tjugo steg från huvudentrén.
– Småbarnsepoken är över, det kan vara lite vemodigt, men jag minns så klart bara det ljuva och lyckliga, inte det jobbiga. Det är härligt att killarna finns här nära och jag har inte slutat vara deras pappa. Det är oerhört spännande att få följa dem.

granngarden_bjornskifs_katt1

Att det finns två sidor av det mesta när man låter barnen växa upp i en lantlig idyll kan Björn lätt skriva under på. Han och Pernilla har ställt upp under åren, skjutsat och hämtat. Å andra sidan har de fått privilegiet att vara nära sina killar och deras kompisar. En och annan skillnad mellan deras söner och kompisarnas uppväxt har också gjort sig påmind.
– Tänk, när Jonathan var åtta år och hade en högsta önskan: att få en bit asfalt på gården så att han kunde åka på sina nya rullskridskor. Här är ju bara grus och stigar. En tid efter att han uttryckligen beskrivit sin stora längtan såg jag några gubbar nere vid vägen som fixade asfalten, så jag tog ett snack med dem och frågade om de möjligen kunde tänka sig att komma upp och lägga en liten plätt utanför vår jordkällare. Du skulle sett ungen när han kom hem och såg asfaltplätten, det var lycka det!

Asfalt mot träd att klättra i. Det som deras kompisar från stan tyckte var superhäftigt, alldeles helt egna träd att klättra i!

I början när familjen var nyinflyttad stannade cyklister utanför och kikade in. Nyfikenheten mattades av i takt med granhäcken som växte sig hög och tät. Att gå på Konsum och handla har blivit en lika vardaglig grej för Björn som för vem som helst annan här ute.

Självklart kan tyckas, men tilläggas ska ändå att Björn Skifs är en av Sveriges mest kända och erkända musikartister. Lägg därtill flera uppskattade och uppmärksammade teater- och filmroller.

År 1974 var det Björn som stod vid sångmicken och sjöng ”Hooked on a Feeling” hela vägen in på en första plats på Billboardlistan i USA. 1978 och 1981 vann han svenska melodi-festivalen med ”Det blir alltid värre framåt natten” och ”Fångad i en dröm” för att inte tala om huvudrollen i ”Spök” som blev en långkörare på Maximteatern i början på 1980-talet. Eller ”Badrock” som Björn drog igång på Öland.

På filmkontot är det inte sämre ställt: först ut var huvudrollen i ”Strul” som blev en succé. Allt detta som Björn summerar: ”jag har gått ett ordentligt varv och testat på det mesta inom show”.

Med sitt goda rykte i behåll skulle jag gärna lägga till. Hur kan det komma sig att han aldrig hamnat på fel scen vid fel tillfälle?
– Kanske är det för att jag aldrig har känt en oro och vet så väl att det inte går att klamra sig fast som person, det är vad du gör som gäller.

– Så har jag inte heller någon ”star quality”, säger Björn.

Självklart krävs en förklaring.
– Det heter så när man uppför sig mer eller mindre lika privat och på scenen. Du ska vara uppklädd och du ska spela din roll. Det har jag aldrig orkat med.  Ett tag var jag mycket i Tyskland. Då fick jag veta att jag inte kunde komma till en intervju i något annat än en limo. Jag skulle behöva dyka upp i en limousin och helst klädd i scenkläder! Det är så långt från hur jag är och det går bara inte. Jag är gärna stjärna på scenen, men inte annars.

I slutet på januari är det dags att kliva upp på scenen igen. En av stans mest uppbokade, den på Cirkus, står beredd att låta Björn showa för sina fans.
– Vi är snart där, säger Björn och gnuggar handflatorna lite lätt. Just nu befinner jag mig i stadiet att: ”fasen, håller idén” och jag tänker att det här det kommer aldrig att bli bra. Jag har en riktig svacka. Så här är det alltid under den kreativa fasen, jag tror att allt kommer nog att bli skit. Det är jobbigt, men jag vet att det går över.

Det är Pernilla som står för regi och också hon som kom på idén med att Björn ska köra helt eget material. Som Björn beskriver: ”ett knippe låtar, det enkla och det raka med lite hyss”.

Före beslutet om ännu en show har han känt efter och ställt sig frågan: ”finns lusten kvar?” På frågan fick han samma svar som tidigare: ”att få hålla på med musik är bland det bästa i livet.”
– Då återstår det bara att köra på – om någon vill se, tillägger Björn ödmjukt. Finns publiken, hälsan och nyfikenheten, då finns ingen limit för min del.

granngarden_bjornskifs_katt5

Kanske är det den stora kärleken till musiken som gjort att hobbykontot är lika med noll. Tiden har funnits genom åren och finns, men idéer saknas. Inom cykelavstånd finns fyra golfbanor = absolut inget för Björn. Pistolskytte provade han på under temat ”att det skulle vara bra för koncentrationen”, men det visade sig vara en för främmande värld. Hästar finns i hagen alldeles bakom huset, men de tycker Björn är alldeles för höga. Måla ja, någon liten tavla har han fått ur sig, men inte mer.

Jag har kommit fram till att musiken i kombination med att gå och skrota runt, det är det bäst jag vet. Laga på en liten grej här, eller tälja på en liten pinne där, det är toppen för mig.

Björn Nils Olov Skifs

Ålder: 62 år.
Familj: Gift med Pernilla. Sönerna Oliver 20 år och Jonathan 18 år.
Husdjur: Birmakatterna Lazy och Molly.
Bor: I en gammal prästgård några mil söder om Stockholm.
Aktuell: I januari med ny show på Cirkus i Stockholm.
Hobby: Musik, småpyssla, skrota runt.


Vill du också läsa?