Välj område

Smått och Gott Anders Wirdheim

Talgoxen i orubbat bo – men blåmesen utmanar

För elfte året i rad är talgoxen den talrikaste fågelarten vid landets fågelmatningar. Det framgår av resultatet från årets stora fågelräkning, Vinterfåglar Inpå Knuten.

Räkningen är ännu inte riktigt klar (det återstår att registrera något tusental brevrapporter), men när merparten av alla rapporter kommit in är tendensen mycket klar: Talgoxen ligger som vanligt i topp och den följs av blåmes och pilfink. Men blåmesen seglar upp som en allt tydligare utmanare. Skillnaden mellan de båda mesarna ser ut att bli mindre för vart år som går.

Talgoxe

Jämfört med förra året har vi fått in cirka tio procent färre rapporter. Orsakerna till denna minskning är säkert flera, men väldigt många har rapporterat att de helt enkelt inte hade några fåglar vid sina matningar under den helgen i januari – och därför blev det inte heller någon rapport. Ett annat skäl till minskningen kan vara att det rådde riktigt busväder i stora delar av södra Sverige den aktuella helgen. Sedan tidigare vet vi att antalet rapporter ökar med kvaliteten på vintervädret: Gnistrande vinterdagar ger många rapporter, gråmulna och regniga ger färre.

Men varför försvinner plötsligt alla fåglar från en fågelmatning som de frekventerat i flera veckor? Ofta beror det på störningar i form av till exempel upprepade attacker från sparvuggla, sparvhök eller katt, men det kan också handla om att fåglarna hittat en annan utfodringsplats som de av någon anledning föredrar. Våra vinterfåglar är sedan långa tider anpassade till att leva ett kringströvande vinterliv, och det är först under väldigt sen tid som vi börjat mata fåglar i större omfattning. Innan vi gjorde det, drog fåglarna runt mellan olika, ofta tillfälliga, födokällor. Detta beteende finns säkert kvar hos våra vinterfåglar även om deras försörjning numera är tryggare tack vare alla fågelmatningar.

Grannliv Blåmes

Blåmesen siktar uppåt och expanderar i Sverige, något som också märks i resultatet från ”Vinterfåglar Inpå Knuten”. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Men åter till årets topplistor. Det finns nämligen flera. På riksnivå har vi dels topplistan över det totala antalet fåglar av olika arter och dels en lista som visar vid hur många matningar en viss art setts. Det finns en del intressanta skillnader mellan dessa båda listor. På tio-i-topplistan över de talrikaste arterna återfinns enbart fåglar som regelbundet lever i flockar, men på den andra listan blandar sig tre andra arter in i leken. Där kommer nötväckan på femte plats, större hackspett på åttonde och entita på tionde. Skatan tar dessutom ett kliv från sjunde plats på totallistan till tredje plats på denna lista.

Nötväckan uppträder nästan alltid i par vid fågelmatningar, hackspettar kommer ensamma och entitor också i par eller i grupper på tre–fyra individer. Även skatan lever oftast i par även om det förekommer att större ”ungdomsgäng” med skator dyker upp vid fågelmatningarna. Dessa arter finns alltså vid många matningar, men i totallistan blir de utkonkurrerade av arterna som lever flockvis.

Nötväcka

Även nötväckan är stadd på expansion. Den sprider sig norrut i landet och förekommer nu längs hela Norrlandskusten. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Nötväckan är intressant av en annan anledning. Den är i år rapporterad från drygt två tredjedelar av alla matningar, i mindre omfattning så långt norrut som i Norrbotten. Men slår man upp en fågelbok med några år på nacken, påstås det där att nötväckans nordgräns går vid den naturliga norrlandsgränsen, alltså ungefär längs med Dalälven. Så var det tidigare, men på bara ett par decennier har nötväckan expanderat kraftigt i landet och spridit sig norrut. Bakgrunden till detta är förmodligen en kombination av mildare klimat och ökat fågelmatande.

GulsparvAW

Gulsparven är den art som minskar mest bland våra vinterfåglar. Foto: Anders Wirdheim

Allra sist några ord om den art som går allra mest tillbaka enligt denna räkning. Det handlar om gulsparven. Den ligger på fjärde plats på den samlade topplistan för de tio första åren av denna fågelräkning (2006–15), men i vinter återfinns den först på en preliminär nionde plats. Gulsparven är missgynnad av jordbrukets utveckling. Såväl nedläggning av jordbruksmark som intensifierad odling påverkar gulsparven negativt. Den trivdes bäst i det jordbrukslandskap som fanns fram till 1900-talets sista årtionden med mindre enheter, högre vegetation längs ägo- och skiftesgränser, gott om stubbåkrar vintertid och mycket bar jord på vårarna.

AndersWirdheimgrannlivprofilAnders Wirdheim är informationsansvarig på Sveriges Ornitologiska Förening – Birdlife Sverige och gästbloggar på grannliv.se om fågelmatning och fågelupplevelser.

 


Vill du också läsa?