Välj område

Häst

Krönika: Att leva sin dröm

Granngarden_Grannliv415_Kronika_SannaLundell Sanna Lundell GrannlivJag var fem år när jag instinktivt bara visste att hästar skulle göra mig lycklig. Jag har försökt förstå varifrån min kärlek till hästar föddes. Mina föräldrar var fobiskt rädda för hästar, så därifrån kom den inte. I stället blev det alldeles glasklart för mig när jag i våras läste om Astrid Lindgrens alla sagor för mina barn, att det var just Astrid som gav mig min brinnande längtan efter att sitta barbacka på en galopperande häst med fladdrande man. I nästan alla hennes böcker finns det stora, varma, snälla, starka, mjuka, kloka hästar som bär barnen både bokstavligt och mentalt genom livet och äventyren. Min största dröm som barn var att liksom Pippi ha en Lilla Gubben i vardagsrummet, att som Emil få en alldeles egen Lukas, tämja en vildhingst och döpa den till Vildtoringen precis som Ronja eller att dundra fram genom den dunkla skogen som Mio på sin Miramis.

Nu är drömmen nästan sann. Lilla Gubben heter Ninna, är guldfärgad och inte prickig, och det är snarare jag som har flyttat in i hennes vardagsrum i stallet ute på Riksten i Tullinge. I det vardagsrummet får jag tid att andas, att bara vara jag utan krav och bli buren genom livet. Stallet är min fristad, mitt hemliga rum som jag flyr till när allt rusar på i ett till synes ständigt accelererande tempo. Jag tror att det är lite grann som att jag lever ett parallell-liv som pågår ute på fälten, under träden, på stigarna under den klara himlen. Ett liv där asparna viskar vackra sånger, där älgarna betar med sina kalvar, rävar dricker i den lilla sjön och ormvråkar svävar ljudlöst ovan. Mitt i detta vackra glider jag runt på min guldfärgade quarter som en indian.

Tror faktiskt att min själ skulle skrumpna om jag inte fick tanka lugn, frihet och ren, simpel grön skönhet minst några dagar i veckan. Den excentriska danska hästtränaren Brent Branderup säger i en dokumentär att ”när man har smakat på känslan av att förenas med en häst och bli en Kentaur så vill man bara ha mer, mer, mer …” och det stämmer i alla fall på mig. Mitt hästintresse har blivit en besatthet. Men jag utgår från att den är sund eftersom den hittills bara har givit mig vinster. När jag är i stallet vill jag aldrig åka hem. Jag hamnar omedelbart i nuet, utövar mindfullness och riktigt känner hur pulsen går ner och andetagen djupnar. Stressen rinner av mig. Jag blir en bättre och gladare människa av mitt hästliv.

Jag tror att vi alla behöver ett sånt här vardagsrum. Och jag tror att det är viktigt att vi börjar prioritera det som inte bara gör oss materiellt rika. Vi måste inte alltid vara nyttiga. Vi behöver naturen. Vi behöver få vara utan att prestera, utan att göra oss till och utan att leverera. Min häst är helt enkelt världens mest effektiva lyckopiller, i alla fall för mig. 

Sanna Lundell

Tv-journalisten och ryttaren Sanna Lundell sommarpratade 2015 bland annat om stallet som hennes räddning och om arbetet med SVT:s Djävulsdansen.


Vill du också läsa?