Välj område

Personligt

I samtal med Mark

Granngarden_portratt_marklevengood1

Mark Levengood drömmer om ett lantliv med hund, men just nu passar storstaden småbarnslivet för bra. Grannliv stämde träff och fick reda på varför Mark Levengood aldrig skördar det han sår…

Rösten är omisskännlig, den gängliga kroppen och de vänliga ögonen likaså. Solen värmer i nacken denna sommarmorgon då Mark Levengood med ett stort leende stegar fram och hälsar. Han är lång, klädd i jeans och doftar nybadat.
– Förlåt att jag är sen. Jag har sprungit en mil på morgonen och sedan haft ett möte med ett par sotare. De var charmiga, men pratade fasligt mycket …

I vanliga fall är det han som pratar. Just nu i intervjuer kring sin nya bok ”Rosor, min kära, bara rosor”. Van att själv intervjua vet han vad som förväntas av honom och levererar. Orden forsar i högt tempo, avlösta av spontana skrattsalvor som avväpnar.

Som Sveriges kanske skickligaste historieberättare har han vunnit svenska folkets hjärtan i en rad radio- och tv-succéer sedan tv-debuten vid 16 års ålder. Sex böcker finns än så länge utgivna och förra årets kanske mest omtalade sommar-prat fick många att både skratta och gråta. Han fick dessutom äran att vara en av programledarna för tv-sändningarna av kronprinsessan Victoria och Daniels bröllop.

Men Mark Levengood växte upp långt från grodor och prinsessor i ett radhusområde. När han i slutet av åttiotalet hjälpte till på svärfaderns gård i Uppland visade han sig ha oanade talanger.
– Jag var hiskeligt duktig på att skotta gödsel. En gång vid kalvningen sprang alla iväg med en sjuk kalv och jag blev ensam kvar med kossan. Plötsligt stack det ut en ny klöv. Jag skrek, men ingen kom! Det slutade med att jag fick sticka in armarna i kossan för att få ut kalven. Det kändes främmande … Men den överlevde och blev en fin ko!

Sedan länge är staden hans hem. Alla Marks böcker är skrivna på det skramliga caféet Habibi på Södermalm i Stockholm. Bruset ger honom ro.
– När jag kommer till storstäder slappnar jag av. När alla andra larmar, så slipper jag. Min mamma tyckte att det var hemskt att jag skulle flytta till Stockholm som var en sån våldsam stad där inga kände varandra. Men sanningen var den att där hon bodde kände man alla grannar, men de hatade varandra av olika bisarra orsaker. Som att någon gubbe Eli i slutet av 1800-talet hade blivit skjuten av ena bonden och sedan sprungit in på nästa bondes tomt och dött. Det var hagelgevär och regelrätta slagsmål i grannfejden, så jag tyckte det var skönt att komma hem till lugna Stockholm …

Även om han älskar den svenska naturen passar stadens anonymitet honom.
– Mitt yrkes offentlighet gör att när jag väl är färdig med min dag vill jag bara vara ifred. Om jag skulle komma hem och min granne står över häcken och gormar om att mina staket hänger på trekvart och att en kalv springer över lands-vägen, då skulle det gå en propp!

På familjens lantställe på Vindö i Stockholms skärgård umgås de dock med grannarna och njuter av att vara ute i trädgården. Förutom när rådjuren äter upp hans äppelträd Cox Pomona.
– Varje år tycker jag att det är jätteroligt att odla saker. Jag hackar
med min lilla hacka och sätter frön. Under sommaren har jag glömt vad jag har planterat var och känner inte igen blasten som kommer upp. Så jag skördar aldrig, men jag odlar väldigt mycket!

Granngarden_portratt_marklevengood2

Även om Mark är den förste att erkänna sina odlingsbrister är han ”inte så tokig på pelargoner”, enligt honom själv…

Oftast blir det kryddväxter, men sedan några år har myntan invaderat hela odlingen, så nu blir det mest grönt till sommardrinkarna. Hans inställning till odling säger mycket om hans person. Mark Levengood är ingen förvaltare, enligt honom själv.
– Varje människa har ett grundtema i sitt liv som alltid är detsamma, även om man attackerar det från olika vinklar. Hos mig finns en febrig längtan efter förnyelse. Så har det alltid varit. Jag startar ett tv-program, det blir jätteframgångsrikt, jag lägger ner det. När allting fungerar, då är jag klar.

Själv kan han tänka sig att flytta ut på landet igen när han och maken Jonas blir äldre.
– Den största orsaken är att jag skulle vilja ha hund, men det känns inte rätt för mig i stan. Jag växte upp med en dvärg-schnauzer som blev väldigt gammal. Just nu får vi nöja oss med katterna, en devon och en cornish rex.

Det går inte att samtala med Mark utan att små betraktelser och berättelser målas upp. Han är mästare på att se våra pinsamheter, mystifiera och mytifiera vardagen. Hans råd till den som vill dra en historia är enkelt.
– En berättelse kan aldrig bli för kort, men däremot för lång. Vissa historier bygger på en poäng. I andra är historien själva poängen. Som exempelvis en av berättelserna i min föreställning om den svarte mannen som övernattade på vår folkhögskola och snarkade så att en tavla ramlade ner i huvudet på honom, vilket förändrade hans liv …

När det gäller roliga historier har han själv en förkärlek för, som han säger, korta dumma skämt:
– Typ: ”Visste du att Elvis hade en lillebror? Tolvis.” Sånt tycker jag är jätteroligt, skrattar han generat.

Men allt är inte bara skratt. Det finns allvar i mycket av det han gör.
– Det är nya tider. Men vi ska inte tro att de nya tiderna styr våra liv, utan vi är högst delaktiga. Var och en av oss har ett ansvar att forma vårt liv, vår miljö och samhället så som vi vill ha det. Om folk går runt, spänner sig och är jätterädda, då blir det ingenting. Min kompis Henriks mamma vägrar att skaffa dator, för att hon just har investerat i en fax. Då säger jag ”men kära människa, ingen människa har en fax idag” och hon säger ”nej inte ännu”. Hur ska man få en sådan människa att förstå att med en dator blir livet annorlunda? Jag försöker lirka i de mentala låsningarna.

Just mötet med människor är en ständig källa till inspiration och glädje. De personer som gjort störst intryck är de som överraskar.

Granngarden_portratt_marklevengood3

– Jag fick intervjua Dalai Lama en gång. Han var väldigt karismatisk, och han är ju helig så folk bockade och bugade. Men inte tyckte jag att det han sa var så märkvärdigt. En gång i Sala kom en för mig okänd, trind liten kvinna fram och sa ”ja det syns inte på mig, men jag har en gång varit världens främsta alpcyklist”. Sånt älskar jag!

Ett möte som följt med honom genom åren skedde på ett ålderdomshem 1992 då han intervjuade en kvinna som var 102 år.
– Hon hade emigrerat som ung, men ville komma tillbaka till Sverige när hon var 99 år. Som 102-åring blev hon kär och satt och kvittrade om pojkvännen att ”han är en sådan vacker pojke, eller ja, han är 95”.
– Vad säger dina barn om det då, frågade jag? Varpå hon sa rastlöst ”nej, mina barn – de är så senila”! Hon var en levande citatmaskin. ”Tänk om man fick vara 80 igen …” Hon bara skrattade och var så kär, en verklig inspirationskälla till lycka. Henne bär jag alltid med mig.

För en person som träffar nya människor varje dag är det ödets ironi att Mark har fötts med prosopagnosi, det vill säga en nedsatt förmåga att känna igen ansikten.
– De första trettio åren trodde jag att jag var dum i huvudet. Nu vet jag att det finns en sådan egenhet. Om du blundar och försöker se ett ansikte framför dig och det inte händer något, då vet du att du har det.

Det leder regelbundet till pinsamheter som när han på Sarah Dawn Finers trettioårsfest fick en stor kram från en vacker kvinna som tackade för senast.
– När hon gick väste jag ”Vem är det där?” tätt i min kompis Måns Zelmerlöws öra. ”Min fru”, svarade han. ”Nej skrattar jag, det är det inte för du är inte gift!” ”Jo, sedan förra sommaren.” Då tittar jag, och ser att det inte alls är Måns utan en helt främmande människa, haha! I såna lägen finns liksom ingen räddning, man är bara idiot. Därför har jag antingen min kompis Henrik Jonsson eller Jonas som går med och viskar i mitt öra på tillställningar.

Det är lätt att trivas i Mark Levengoods närhet. Han är som en gammal vän, den där kufiska släktingen som med alla sina berättelser bjuder in till sin värld av värme, märkliga misstag och livsvisdom. Han som säger: både du och jag är annorlunda. Och det är ok.

Mark om…

Förhållanden:
”Frågan är inte ’Är det här det bästa jag kan få?’ Nej så här: ’ är det här det mesta jag kan ge?’”

Kärlek:
”Inga förhållanden är väl problemfria. Pappa säger alltid att han och mamma var lyckliga i 20 år. Sedan träffade de varandra.”

Sex:
”Telefonsex är inte så populärt i Västerbotten. De klagar på dålig betäckning.”

Föräldraskap:
”Ett föräldraskap kantas av misstag. Man gör så gott man kan.”

Den sista viljan:
”Farmors sista vilja var att omges av familjen. Fint. Fast hade hon valt en pacemaker istället skulle hon fortfarande levat.”

Sprit:
”Var man alkis i Finland fanns två val: Gå med i AA eller bli slöjdlärare. Av någon anledning ansågs de bra på att lära barn om cirkelsågar.”

Fötter:
”Min kompis Anna har storlek 41 i skor. Hett. Alla vet att det betyder stor livmoder.”


Vill du också läsa?